Tuesday, October 14, 2008

This Week: Old Friends

As you all know my grandma just turned 90! She is healthy, happy and so young at heart that people usually think she is in her seventies. She is quite an amazing woman.
I think you all know from previous blog posts that my grandma moved for the very first time when she was 86. She left the farm where she was born, the same farm where my great-grandfather was born, and yes, the same one my mom and aunt were born.

Anyway, can you imagine moving for the first time at 86! Yes, for the first time! We were all a bit worried for my grandma when she moved into a little, but cute, one bedroom apartment in the town of Närpes in the fall of 2004. Before she moved she used to say--- “When I walk out on my front steps here on Stenö (the farm) everything I see is mine”. Needless to say we were a bit unsure how the move would go, whether or not she would adjust. But, she amazed us all yet again. As soon as she moved in she got to know her neighbors and now I think she knows every single person living in the condominium complex. They look after her; she looks after them. They have dinners at each other’s apartments and more often they have “fika”, coffee at each other’s flats.


My grandparents on their wedding day 1939.

But, it is not so easy being old; you lose your friends too. The other day my grandma’s best friend died at the age of 89. She would have turned 90 In November. My grandma and her friend had been going thru life together. They went to school together; they got married the same year; they had their three kids at the same time; and they lived near each other. Well, at least they lived in the same village until 1959. Then my grandma’s friend, her husband, and their three kids emigrated to the States. My grandma’s friend lived in NYC and CT for close to twenty years, and then they returned to Finland again. However, they did not return to the village instead they bought a condo in town. But my grandma and her friend continued their friendship thru thick and thin. They visited each other all the time; they always celebrated Christmas together; and they saw each other at their (nowadays their daughters’ properties) summer houses every year, several times a year. Best friends.

I wonder how it feels losing all your friends one by one, seeing them go, attending funeral after funeral, and realizing that next time it might be your own?.
Of course, that goes for all of us. One day we are here, the next day we might be gone. But when you are over 80 I am sure you look at it all in a different light.

Of course, if you live to be 89, almost 90, and you were in pretty good health, then you have indeed lived a full life; a long life; a hard life; a good life; a rewarding life; a life with kids, grandkids and great-grandkids.
My grandma takes it well. She saw her friend the night before she died. They were talking, laughing, drinking coffee, and planning my grandma’s friend’s 90th birthday party. That night the friend died in her sleep--A nice way to go.

But no matter how old a person is death always, always, always comes as a shock. So we should all appreciate our loved ones when we have them on this earth. Please pick up the phone and giver your grandma, grandpa, parent or older relative a call today. You never know when it might be the last time.


Rest in peace E.S!

20 comments:

Marianne said...

Så fint du skriver! Och så rätt du har i det du säger. Jag hade en kompis som dog för några år sedan, då var hon 95, och hon hade gått igenom just det där med att förlora vän efter vän och hon var sist kvar av alla de gamla. Det var det som till sist gjorde att hon tröttnade och faktiskt ville gå vidare. Hon hade inte heller några barn och barnbarn, hon hade varit ogift hela livet, så det närmaste var ett kusinbarn. Din mormor har i alla fall er alla!

Din mormor är fantastisk, och vilken vänskap de hade som höll över hela Atlanten i 20 år dessutom!

KRAM!

Annika said...

Marianne:
Visst, det är så viktigt!
Gissa vem jag ska ringa idag!
ja, min Mormor har oss alla, och det är underbart!
Ja, deras vänskap höll. Mormor och morfar besökte aldrig USA när familjen S bodde här. Nog ville dom, iallafall min morfar. Men gården och djuren satte ju P för det, tyvärr.
Kram!!

Victoria said...

Jag blev alldeles tårögd av din fina text! Jag har själv inga av mina mor- och farföräldrar kvar i livet, men mina och Js föräldrar har vi tack och lov. Kanske vi ska skriva ihop ett fint brev när killarna kommer hem från skolan...?
Kram!/Vic

Annika said...

Victoria:
Jag vet, det är en välsignelse att ha en mormor kvar i livet när man är 42.
Absolut, Victoria, skriv ett brev när killarna kommer hem idag. Man borde skriva mer brev. Riktiga brev...
Kramar till dig!!

aurorabuddha said...

Oh, Annika, what a wonderful post. I think you outdid yourself today.

"Death comes without warning" that's what the Buddhists say. Not only should you always be kind to beings around you - you may be the last person they encounter before they die - you should also prepare yourself, so when death comes, you are ready.

Annika said...

Aurora:
Thank you!
Yes, death comes without warning. I can so agree to that. Even if you are prepared it comes without warning, I think.

Jenny said...

Det är verkligen så sant, man ska ta tillvara alla sina nära och kära, för man vet ju aldrig. Och vad härligt att du har en sådan vital mormor! Min farmor gick bort för en dryg månad sedan, hon var 92, och fast man vet att de ju ska dö eftersom de är så pass gamla och ingen lever i evighet, så var det ändå otroligt tomt när hon gick bort, för det var ju någon som alltid funnits där. Så ta vara på din mormor så mycket du kan!! //kram

aurorabuddha said...

Yes, even if you are prepared it comes without warning.

lilla jag said...

Vilket fint inlägg! Och vilken cool mormor du verkar ha! :) Tyvärr kunde jag dock inte se bilden.. kanske är det min dator som krånglar..
Alla mina mor- och farföräldrar är tyvärr döda sedan år tillbaka, det är verkligen tråkigt. :(
Kramar,
Lilla jag

Tankevågor said...

Vilken fin text Annika!! Det måste vara härligt att ha din mormor kvar i livet.
Bilden på dem är så fin! Du är ju lik henne Annika! Ser du det själv? Brukar du få höra det?

Kram

Annika said...

Jenny:
Vad tråkigt att höra. Vad ledsamt.
Nog är det så, även om man logiskt förstår att tiden är utmätt blir det iallafall chockerande den dagen det händer.
NU ska jag ringa min mormor!!
Kram!


Aurora:
Always.

Lilla Jag:
Så synd att du inte kan se bilden, jättesynd.
Min mormor är cool, det kan man nog verkligen säga.
Beklagar att du inte har varken mor eller far fldrar kvar i livet.
KRAM!!


Londongirl:
Så roligt att du gillade texten, tack!
Underbart är det verkligen att ha mormor kvar i livet. Tycker du att vi liknar? Nej, det har jag aldrig fått höra förr. Ärligt! Jag är väldigt lik min mamma, och hon i sin tur är väldigt lik min morfar. Det som är lite roligt är att Karolina helt har fått min mormors sätt. Vilken gåva.
KRAM!!

Desiree said...

Ja det är nog inte lätt att bli gammal eller vara gammal. Det är nog svårt och jobbigt att mista vänner på äldre dagar även om man förstår att det är naturligt på ålderns höst. Man får bevara alla fina minnen. Du verkar ha många fina minnen om din mormor/farmor. Det är viktigt som du säger att faktiskt plocka upp telefonen eller göra ett besök hos sina kära gamla innan det är för sent. I sommras då jag var hemma såg jag därför till att besöka min gamla farmor och det är jag jätteglad att jag faktiskt tog mig tid till detta. Kändes extra viktigt då man bor så långt bort som man gör. Ha en bra dag.

Keith said...

Such a great story! So nice that your grandmother and her friend were able to stay close until her friend's death. You're right, you never know when death will happen and you should always keep in touch with loved ones.

Saltistjejen said...

Annika vilket bra och fint inlägg! Jag förstår att det måste vara en stor omställning för din mormor att göra den där flytten, men hon verkar vara en sådan där person som liksom gör det bästa av situationen! :-)
Och det där med att bli gammal och förlora de som står en nära måste vara hemskt. Min farmor sa detsamma. Det tråkigaste och sorgligaste med att bli gammal tyckte hon var att man förlorade sina vänner och sina syskon.
Och nu säger min mamma likadant trots att hon egentligen itne är så jättegammal alls! Men många av hennes närmsta vänner var ngt äldre och flera av dem har bått bort. Många i cancer. Hon sa att de senaste två åren har non gått på fler begravningar än andra "tillställningar" och att även lite mer ytliga bekanta syns i dödsannonserna allt som oftast. Väldigt trist.
Så egenltigen bore man väl skaffa sig en drös med typ 10-15 år yngre vänner...?!?! ;-)
Kram!!

Annika said...

Desiree:
Ja, det måste det vara. Att se en efter en vika av. G¨på begravning efter begravning. Det måste vara hårt, men är ändock livets gång.
Min mormor är underbar! Min farmor dog lång innan jag föddes, tyvärr.
Det måste ha känts bara fint för dig att besöka din farmor när du var hemma i somras.
Kram!!

Keith:
Thanks!
That is so true!

Saltis:
Tack, vad bra att du tycker det.
Ja, det är nog hemskt att se en efter en försvinna från jorden.
Det måste vara så svårt, och sedan veta att man sen faktiskt står på tur. Inte lätt även om man vet att det är så livet är.
Just det, min mormor har en hel drös med vänner som är 10-15 år yngre. Det är tur det.
Kramar!!

Lullun said...

Vilket fint inlägg! Visst måste det vara jobbigt att se alla gå bort. Har ju själv inga äldre släktingar utöver min pappa och mina 2 systrar (som ju knappast kan ses som äldre, då de ju bara är 2 resp 6 år äldre än mig som ju bara är 29 (i ett par veckor mer...) ;-) ). Jo, och så har jag min morfars kusin på 89. Han är ju precis i den situationen. Han har ingen egen familj och alla runtomkring honom har dött, inklusive de som var mer än 20 år yngre. Även om man ofta får en annan syn på döden när man blir äldre tycker han det är jobbigt. Men turligt nog har han god kontakt med oss i min familj, och själv skriver jag 3-4 långa brev med massor av foton till honom varje år. Jag brukar skicka ett i september, efter sommarens semester, men inte fått gjort det ännu för i år. Så ja, nu skal jag verkligen ta tag i det imorgon kväll (ikväll måste jag plugga...)!

Annika said...

Lullun:
Jag vet...Jag vet, det där om brev. Jag har ju lovar mig sjlv att skicka så många brev till min mormor, men jag tycker det blir så få. Hon är den enda som numera får ett handskrivet brev, eller nej, det är inte handskrivet det är skrivet på word. Men det är den enda jag skickar snail mails till. Jag har varit så dålig på det efter sommaren...Jag skäms. Jag pratar med henne i telefon, men breven...och så borde jag skicka foton.

Saltistjejen said...

Vad bra att hon har många yngre vänner också! Så att hon inte känner att "alla försvinner".
kram!

Anne said...

Ett jättefint och så bra skrivet inlägg. Det går rätt in i hjärtat och fick mig att tänka till en del.
Tack Annika!

Annika said...

Saltis:
DET är bra det. Jag är så glad över det!!
KRAM!!

Anne:
Tack min vän!!
Kram till dig!