Wednesday, January 09, 2008

Vänner

Vid min dagliga bloggrunda igår fann jag ett intressant och sant inlägg på den kära Fias blogg.Hon skriver om att "förlora" en god tysk vän som snart ska flytta till Schweiz efter 8 år i USA. Sådant är tungt, jag vet. Hur många goda vänner har inte jag förlorat här genom åren där jag bor? Åtskilliga. Eftersom jag bor i ett område med stor omsättning så flyttar folk hit för ett par-tre år för att sedan styra kosan hemåt igen. Många stora tech-företag ligger i The Dulles Corridor och dom lockar till sig folk från när och fjärran.
Jag har haft flera svenska kompisar vars män (för det är ju oftast så traditionsbundet att det är männen som får jobb i utlandet och frun och familjen följer med) har jobbat för svenska företag som Volvo, SAAB och Ericsson, men även för helamerikanska företag. Vi har under dom jobbåren umgåtts flitigt och haft jättekul, och en dag har man fått beskedet:
-Vi ska flytta hem igen i juni.
(GULP)
Månaderna som leder upp till avresan känns ofta som ett enda långt avsked, och när dom väl åker, ja då gråter man ju...förstås.
Löften om att hålla kontakten rinner ofta, men inte ALLTID, ut i sanden. Tomheten finns där som ett svart hål som sedan mattas och mattas.
Just nu har jag en bra, och solid grupp, av svenskor som jag träffar regelbundet. Ingen är i hemfarartagen (vad JAG VET), flera av oss är gifta med amerikaner och då vet man ju liksom att dom stannar, pust! Eller, ja, man kan åtminstone hoppas det. Fast även sådana som är gifta med amerikaner sticker ibland iväg på andra håll inom USA också, så man vet aldrig.
Mina sorgligaste avsked var när min kompis Susan for tillbaks till Melbourne, Australien. Det var bittert för jag hade inte så många andra vänner då. När hon for kändes det lite som att världen rämnade och lämnade mig att titta på. Ett annat genomsorgligt avsked var när Malin for hem till Sverige igen och vi stod uppe vid Starbucks i North Point och grät bittert alla tre. Alla tre var jag, Malin och Karolina som var omkring 5 år då och hon älskade Malin. Jag och Karolina åkte till Sverige på sommarsemester den kvällen, och Malin skulle flytta hem, för gott, någon vecka senare.
Med Malin och Susan håller jag kontakten, och jag håller även kontakten med en del andra som åkt tillbaka.
Sedan finns det folk man kanske hade kul med ett tag här i USA, men som man sen inser att man inte hade speciellt mycket gemensamt med iallafall. Självklart rinner sådana kontakter ut i sanden fortare än kvickt, och det sörjs inte heller av någon part.
Vänner ska man verkligen ta hand om, och vårda, det är ett jobb som kräver ömsesidigt och ibland hårt engagemang, speciellt om man sitter på två skilda kontinenter.
Gamla vänner, från förr i Stockholm finns ju också ständigt med. Många av dom håller jag tät e-mailkontakt med, och vi ses när jag är hemma. Andra goda vänner hålls det mer sporadisk kontakt med, men när vi ses tar vi bara upp tråden där vi lämnade den och fortsätter babbla som om inget har hänt. Sånt älskar jag, och sånt tyder på sann vänskap...

Man ska vara rädd om sina vänner, både dom som finns i ens omedelbara närhet nu, och dom som finns en anings längre bort! You rule, all of you!

Onsdag idag...och jag ska ut med stavarna igen trots värkande MUSKLER!! Älskar träningsvärk! DÅ känns det att man gjort något!

Ta-da!!

29 comments:

Millan said...

Usch ja det ar sa sorgligt nar man ska ta avsked av vanner som flyttar ivag. Jag tanker ofta pa det har eftersom min grupp av nara vanner har helt bestar av tjejer som kommer ifran nagot annat land och som nog egentligen har en onskan om att nagon dag atervanda till sitt hemland. Sa aven jag! Fast en onskan som givetvis mattas med aren och ju mer hemmastadd man gor sig har. Dock hanger det alltid over oss och det hander ofta att nagon av oss sager till de andra att de maste lova att inte flytta hem riktigt annu...

Vanner ar absolut bland det viktigaste vi har och du har helt ratt i att man maste varda dem! Jag tyckte Desiree skrev intressant pa Fias sida om att hon stott pa folk som inte tycker sig ha rum for fler goda vanner, dar adressboken ar for full redan nu. Sa sorgligt tycker jag. Goda vanner tror jag inte man kan ha for manga av! Av naturliga skal kanske man sallan har mer an nagra riktigt, riktigt nara vanner men de man har ar valdigt viktiga!!

Jag borjade inte kanna mig hemme i det har landet forran jag hade lart kanna mina goa tjejkompisar!

Sporty Spice said...

Jag har två svenska vänner i NY och båda är gifta med amerikaner så det känns "tryggt". Den tjejkompis jag kommit närmast här i Madison är amerikanska - men hon har kommit in på en fyraårig veterinärskola i Skottland. Aaarghh!!!

Elisabeth said...

Huh ja, det är aldrig roligt att ta avsked från vänner.

Jag minns alltför väl hur sorgligt jag tyckte det var när jag skulle åka hem från Österrike och var tvungen att säga hejdå till alla människor jag träffat där. Det blev en speciell gemenskap mellan oss utbytesstudenter, och speciellt mellan oss som bodde på samma studenthem och delade allt, förutom våra 7,5 kvadrat (!) "stora" rum. Tanken på att det aldrig, aldrig skulle bli som det var just där var verkligen hemsk! Dessutom visste jag innerst inne att det inte skulle gå att hålla kontakten med så många, för i våra hemländer levde vi nog ganska olika liv, många av oss. Och så blev det ju också; det blev glesare och glesare mellan mailen och pratet på MSN, och ju mindre kontakt vi hade, desto mindre viktigt kändes det paradoxalt nog att skriva ihop ett mail. Dock är jag glad att det finns i alla fall två personer som jag fortfarande har kontakt med! Och när vi väl träffas (en av dem hälsade jag på i Österrike i somras), då känns det som om ingen tid alls har gått sedan vi sågs senast.

Evas blogg said...

Uppbrott från nära vänner är så jobbigt, man vänjer sig aldrig vid det. Det blir ett tomrum som kan vara så smärtsamt. Du är duktig som kämpar på trots träningsvärk, tror jag aldrig jag skulle göra :-)!

aurorabuddha said...

Jag maste fa fraga: hur *hittar* ni alla svenskar nar ni bor utomlands? Jag har traffat en, sager en, svenska har i SA genom bekantas bekanta. Vi hade inte sarskilt mycket gemensamt och jag tror inte att hon bor har langre.

Alla mina vanner har ar amerikanare. Men det betyder inte att dom stannar for det. Jag har en kansla av att amerikanare ar mer 'rorliga' an svenskar och flyttar allt som oftast. Men jag kan ha fel.

Petchie75 said...

Japp, been there done that MÅNGA GÅNGER i Bryssel som är precis så - en stad där man inte bor mer än 1-3 år vanligtvis. Jag har själv "övertalat" kompisar att stanna kvar och så har jag nu flyttat! Inte snällt, jag vet!
Jag kan ibland känna att ja, egentligen behöver jag inte fler vänner MEN det är ju inte sant. Man behöver alltid vänner där man bor, det kvittar om man har 100 goda vänner någonannanstans...
Jag är känd för att vara väldigt duktig på att hålla kontakten med vänner från hela världen men som jag brukar säga, det är i mitt eget intresse eftersom jag har flyttat runt så mycket och inte har EN vänkrets samlad på ett ställe.. Sedan finns det ju alltid de där bekantskaperna som man känner att äh, det kanske inte är så viktigt att man håller kontakten med dem när man flyttar.
Iaf, detta är ju precis en av anledningarna till min blogg, att hålla kontakten med vänner och låta dem få ta del av vårt liv nu när vi flyttat från alla europeiska vänner!

Annika said...

Själv tycker jag att det är svårt att skaffa vänner nu i vuxen ålder. Alla mina nära vänner finns hemma i Finland och de är såna som jag lärde känna under barn- och ungdomsåren, och dem sätter jag stort värde på. Här har jag fortfarande inga vänner - efter nästan 10 år... Bekanta, javisst, men inga vänner. Jag tyckte det var otroligt jobbigt och ensamt de första åren, men nu har jag vant mej. Det är nästan pinsamt att erkänna att jag inte har några vänner - kanske det är jag som är konstig på nåt sätt som inte kan få vänner...

Pernilla said...

Ja usch det är inte roligt att ta avsked av sina vänner. Men även fast man bor kvar i samma stad och land så kan vännerna "rinna ut i sanden". Det är trist när det blir så men vissa vänner har man en viss period i livet och sen får man andra vänner.. vet inte riktigt varför det är så. Men på något vis går man genom olika faser i livet.. ofta tappar man någon vän när man får barn om inte den andra vännen har barn. Vet flera stycken som råkat ut för detta ( me too) men vadå.. det är väl inte vänskap :/

Som tur är finns det vänner som ställer upp i alla situationer och dom ska man vara rädd om!!
Kram

Desiree said...

Du har så rätt man ska vara rädd om sina vänner. Det är verkligen sorgligt när en vän ska flytta långt bort. Att fortsätta hålla vänskapen vid liv är precis som du säger något som kräver ömsedidigt och delvis hårt engagemang. Ha en tuff men skön promenad med stavarna idag igen.

Unknown said...

Jag riktigt känner saknaden när jag läser ditt inlägg. Att behöva skiljas från sina vänner är det jobbigaste som finns. Särskilt om man själv inte tagit beslutet.

Jag håller med dig till 100% att man måste vara rädd om de vänner man har. Jag skulle nog inte överleva utan mina allra närmaste vänner.

Snyft! Blir lite ledsen bara av att tänka tanken. suck!

Ha en härlig stavgång.

Anonymous said...

Ja, och inte är det ju bara de vänner som lämnar man saknar, kan jag tänka. Säkerligen också jobbigt att ha familj och släkt på en annan kontinent, även om man hälsar på ofta.

Saltistjejen said...

Visst är det så. Vänner är otroligt viktigt och vänskap något man måste vårda. Men jag tycker precis som du att man även har vänner som man i stort sett aldrig hör av mer än när man just ska ses (vilkt inte blir ofta om man bor med Atlanten mellan sig) men när man väl ses så är det som man sågs igår. Sådant är så otorligt skönt och häftigt! Att fortfarande ha den där självklara känslan för varandra kvar. Även om det såklart kan vara mycket att uppdatera sedan sist. Men känslan finns kvar. Och det är huvudsaken!

Fia said...

Ja vad jag tycker vet du ju redan.. Duktig du är som fortsätter att gå trots träningsvärk!! Kram!

Johanna said...

Först vill jag bara säga- vilket underbart fint inlägg om vänskap och vikten av att ha fina vänner omkring sig. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om min strävan efter att försöka få nya vänner nu i vuxen ålder, men detta känns som fel forum för det är så privat på nått sätt. Jag ville bara säga att jag kan känna mig enormt ensam ibland och kan bli skitdeppig av att inte ha någon riktigt tight vän. Har fått höra av en granne att " du måste ha ett ovanligt stort behov av att umgås med folk"... Men jag har hellre tre vänner som jag träffar ofta, än 18 stycken som alla skulle vända mig ryggen om det hände nått.

Önskar att jag kunde torktumla jorden så att alla avstånd blev mycket kortare. Då kanske vi kunde ses över en kopp te nån dag?

Kram Johanna

Annika said...

Millan:
Visst är det sorgligt när det händer, och precis som du så umgås ju jag också mest med kvinnor fr andra länder + en och annan amerikanska inslängd i mixen :-)
Min kompis Malin möttes en ggn av orden från en svenska: Jag har redan så mågna svenska vänner här i Reston och i DC, jag behöver inga fler, men kanske kan vi träffas och fika ngn ggn?
Helt otroliga ord, eller hur?
Ibland undrar man lite...Den kvinnan bor i Sverige igen, förresten. Good riddance, hehehe!!!

Petra:
Fasiken med kompisen som kommit in på skolan i Skottland. Sånt är så surt och ledsamt. BRA ändå att du har svenskorna i NYC, och det är "tryggare" när det finns amerikanska män inblandade :-)

Elisabeth:
Visst är det så, man vet på ngt sätt att det är över, precis som du visste att det var med studenterna från elevhemmet. Man vet att kontakten kommer att sina ut, det spelar ingen roll att det finns telefon, sms, msn etc....det bara rinner iväg ändå.
Och så är det väl så att vissa människor finns bara i ens liv under vissa perioder.
Fint iallafall att du har två goda vänner kvar därnere. Ni kommer förmodligen alltid att hålla kontakten.

Eva:
Visst är det smärtsamt att ta farväl. Fy sjutton, och speciellt såna ggr när man vet att det blir svårt att hålla kontakten.
Jo, haha, jag kör stavgång även med träningsvärk. Idag efter pass två är jag ännu mörare...Aj, aj, aj...

Annika said...

AuroraB:
Tjaa, var finns dom? Jag hittade en på Target ;-). Genom henne träffade jag sen flera. När jag var ny i USA tog Peter en svenskaklass och där träffade han Marc som är gift med Susanna, och vi är än i denna dag vänner och ses varje vecka. Mest är det nog slumpen som avgjort träffarna. Men svenskar finns ju, men inget säger att man behöver klicka bara för att man är från samma land. SÅNT har ju hänt flera, flera ggr.
Och jo, amrisar flyttar ju på sig, you bet, men det känns ändå mer osäkert när man blir vän med en helt utländsk familj...en dag drar dom, more than likely.


Petra H:
Jag har förstått att du är väldigt duktig på att hålla kontakten med dina vänner över hela världen. Det är ju jättebra!! OCh som du säger så hjälper ju bloggen till att lappa över broarna. Bloggar är bäst :-)
Och sen har du så rätt i det du säger om att man måste ha vänner där man bor, det spelar ingen roll om man så har ett helt gäng vänner i tex sverige. DOM finns ju inte HÄR.
Och ja, bekantskaper som är ytliga är det ju rätt lätt att släppa iväg...

Annika:
Nej, jag tror inte alls att du är konstig som inte har vänner där du är just nu, utan bara bekanta. Vänner från barndomen och uppväxten är ju unika eftersom dom i princip delade allt man gjorde under dom viktiga åren.
Men nya vänner finns ju sen också, även om det faktiskt blir ÄNNU svårare att bygga upp vänskaper ju äldre man blir. Men omöjligt är det inte :-)


Pernilla:
Absolut, det går i perioder i livet, i faser. I vissa faser finns vissa vänner där, och i andra faser kommer nya vänner in.
Det där med att få barn medan en kompis inte får barn tror jag kan vara en klassiker som får vänskap att sina.
Visst är det bra med äkta vänner som man alltid kan höra av sig till!
Kram!

Dersiree:
Ja, att hålla en vänskap vid liv kräver verkligen ömsesidigt engagemang annars körs den ju i botten.
Jotack, jag sitter här och känner mig söndervärkt, haha, men det är eändå en skön värk.

Annika said...

Rosvik:
Precis, speciellt om man själv inte tagit beslutet, då känns det så tuuungt. Tyngre än för den som bryter upp (inbillar jag mig).
Ja, visst ska man vara rädd om sina vänner...
Kram!

Petra:
ATT det ÄR!!!! Det kan du slå dig i backen på. Men dom finns ju där iallafall på ett självklart sätt även om det gör så ont, så ont, så ont att ta avsked.

Saltis:
den känskan är världsklass!! Man sitter där och har inte talats vid, eller knske ens mailat på lääänge, ett år kanske mer...och sen stämmer det bara. DET är så rätt, och så otroligt häftigt! Det är nog riktig vänskap som vuxit i god jord.

Fia:
Ja, Fia, det var du som inspirerade genom ditt inlägg igår.
NU värker min kropp, ska du veta. Imorrn är det Power walk utan stavar med min kompis Ingrid...

Johanna:
Tack för dina fina ord om inlägget, dom värmer!!
Visst är det svårt att odla riktig vänskap i vuxen ålder. Absolut. Jag vet inte om vi utlandssvenskar blir bättre på det eftersom vi hela tiden tvingas till det, iallafall när man är ny på en ort.
Och jag håller helt med dig om att det är så mkt mer värt att ha tre riktiga vänner än 15 bekanta.
Torktumla jorden låter som ett bra förslag, göra alla avstånd MYCKET mindre!!
Kram!!!

Anne said...

Vilket bra inlägg Annika! Det här temat kan man aldrig läsa för mycket av, ständigt aktuellt känns det som.

Jag är ju inte Stockholmare från början, utan inflyttad som 19/20-åring. Jag tycker det var mycket svårt komma stockholmare in på livet och få vänner som var från Stockholm. Jag träffade förstås flera stockholmare som gärna tog en fika nån gång, men de var aldrig intresserade av mer umgänge eller regelbunden kontakt. Jag hörde faktiskt också flera av dessa bekanta säga till mig "jag är ju uppväxt här, har alla mina vänner här så jag har inte tid eller ork för fler vänner". Så jag blir inte förvånad höra vissa säger så. De flesta av mina vänner i Sthlm (förutom några undantag, hittade en jättego infödd Stockholmstjej också som jag fortfarande har en vänskap med jag vårdar) var inflyttade och kom från Dalarna, Skåne, Småland osv. Från olika håll och kanter. De sa de samma sak, att det var svårt lära känna och få vänner med infödda stockholmare för de hade redan sitt nätverk fullt.
Jag tror det här är rätt typiskt på nåt sätt, man hör ju t.ex. utlandssvenskar i USA som mest umgås med andra inflyttade. Det behöver inte vara svenskar, nej då. Men andra inflyttade tyskar, indier, belgare. Ja, vad som helst. Eller för den delen inflyttade amerikaner som själva inte bott i urminnestider på den orten man bor på, utan som sjölva flyttat från t.ex. östkust till västkust och är öppna för nya kontakter.

Själv tycker jag att det finns alltid plats för en god vän. Beroende på fas i livet så kan man behöva olika vänner också. Kanske man behöver och vill ha andra småbarnsmammor när man har småbarn och därför "söker" människor som är i samma livsfas osv. Det skiljer sig åt lite beroende på vilken livsfas man är i vad för människor man "hittar" tycker jag också.
Vissa kommer och går, vissa andra kommer och stannar.
Men vänskap är helt klart som vilken relation som helst, man måste vårda den och ta hand om den annars dör den.

JaCal said...

Fint inlägg! Det är sorligt när människor man kommer nära och trivs bra med försvinner ur ens närhet. Konstigt nog har de flesta jag lärt känna här faktiskt varit kvar - trots att amerikaner även de är rätt lättrörliga (i alla fall mer än svenskar). Jag hade ju varit här i ganska många år innan jag lärde känna några svenskar alls - så min bas av vänner är faktiskt amerikaner. Trodde inte ens det fanns några svenskar i min lilla city - men tänk - 9 million är vi - men vi finns överallt! ;-)

KUL att du gillar stavarna - visst är det kul! Gillar man att gå som vi gör - så blir det ju en extra push - för man kan ju liksom inte gå långsamt! Så kul! Vi har haft uselt väder de senaste dagarna och det blir mörkt på tok för tidigt (gillar INTE att gå omkring i mörkret här). Men jag tycker det är jättekul!

Annika said...

Anne:
Man måste vårda den, annars dör den, så sant,så sant. Och den måste vårdas från två håll...

Anne, jag fick mig en tankeställare där eftersom jag ju är stockholmare själv. Är det så alltså? Det låter verkligen inte kul, undrar om jag sagt ngt liknande ngn ggn, eller sänt ut såna signaler. HOPPAS INTE, men visst har man ett färdigt nätverk när man är född och uppvuxen på en ort. men inte mer än att man inte kan få in fler vänner i sitt nätverk, så ser åtminstone jag på det hela.
Detta kan ju då på många sätt gälla för amrisar, vi alla brukar ju säga att det är svårt att komma en amerikansk tjej in på livet...Det kanske handlar om ngt som liknar sthlms-syndromet då? Att "kvoten" är fylld? Det är lätt att få amerikansk tjejbekanta, men ack och O så svårt att hitta en riktigt bra amerikansk väninna.
Amrisar flyttar ju förvisso på sig rätt ofta, oftare än svenskar och nordbor iallafall, så jag tycker det här var en intressant tanke, Anne. Där fick jag något att tänka på också.

Och visst har man olika vänner i olika faser av livet. Som småbarnsmamma och babymamma kändes mitt liv så ensamt, och jag är då så glad att jag hade vänner som jag just hittade på småbarnsgrupper som jag aktivt sökte upp. Susan fr Australien hittade jag i en sån grupp, och vi klickade omedelbart, och det gjorde dom små barnen också.

Anne, tack för din tänkvärda kommentar...Hmmm *funderar*...

Annika said...

Jacal:
Egentligen är det nog bra att du fick bygga upp en grund med amerikaner, att det inte fanns ngra svenskar i närheten som "frestade" dig. När man jobbar har man ju fått arbetskamrar som man verkligen gillat, men all den vänskapen har runnit ut i sanden för mig, tyvärr...den ran nog ut när jag fick barn och dekoratörs bögarna fortsatte sitt festande och sitt liv. Då fanns det ingen plats för mig längre, men det har runnit mkt vatten under broarna sen dess och nya vänner har kommit istället. Och nya avsked.
BRA att du nu även funnit en hel bunt svenskar där du bor.

Stavgång är askul! Men så jobbigt. jag har ont i hela kroppen faktiskt. OVANT att gå med det sättet man tvingas gå på med stavarna...hela kroppen får liksom en upplyftning, och jag har tom ont mellan skulderbladen...
Nej, jag vill inte heller gå i mörker, absolut inte...
Visst har vi likadana stavar förresten?

Anita said...

Jattefint inlagg Annika! Alla skriver sa mycket tankvart och bra i sina kommentarer sa jag har inte mycket jag kan lagga till.. ville bara saja att...
aj, aj, aj, kom precis hem fran min forsta promenad med stavarna.. puh! Jag upptackte att stavarna ar ju ett perfekt 'vapen' mot dessa losa hundar som springer omkring har ibland. Dessa pitbulls som jag ar livradd for.. men nu har jag natt att forsvara mej med!

Annika said...

Anita:
Precis, sådär har jag också tänkt: att stavarna är ett bra skydd mot eventuella hundar, haha! Jag är inte heller förtjust i lösa hundar, usch...
Visst är det jobbigt med stavgång, men KUL!!!!

Anonymous said...

Hej, tack för en mysig blogg!! Instämmer att sina vänner skall man vårda ämt. De är som balsam för själen. De finns alltid där. Jag har relativt många vänner & några få rikigt nära vänner. En fd kamrat frågade mig hur jag kunde ha ett behov att alla mina vänner, vara social osv. En annan sa, vänskap kommer, vänskap går. Jag trodde att det var tvärtom dvs kärlek kommer, kärlek går. I vissa lägen inser man verkligen vilka det är som är ens vänner. Jag har kvar en vän fr riktigt barndom, hon har blivit mer som en syster då vi har könnt varann mer el mindre hela livet. Mina övriga vänner har jag träffat via jobb, skola, andra vänner osv. Vi är ett gäng tjejer ( 8st ) som har en gourmet klubb & vi alla har Carin som gemensamn nämnare. Via henna har jag träffat många goa vänner. Opps, vilket långt inlägg..

Anonymous said...

ja, vänner flyttar, men jag har inte helt tappat kontakten och även fått nya på gamla dar, det är jag tacksam över

Annika said...

Molly:
Jättevälkommen till min blogg!!
Det är nog sant det där att vänner kommer och vänner går, men riktiga vänner har man nog för livet. Och det visar nog bara vilka som är riktiga vänner om förhållandet utsätts för lite press av ngt slag, som att bo utomlands, som att flytta, som att få barn etc.
Mysigt med en gourmet klubb, och jag, ofta finns det en gemensam nämnare i gruppen.
Nu sk jag kolla in din blogg!!!

Hannele:
Absolut, man ska vara tacksam över sina vänner! Och glad!

Lullun said...

Igenkänningsfakton är stor. Har ju också skrivit om det en del. Enda skillnaden är väl att jag här inte har alternativet att ha några svenska vänner direkt. Men då Nuuk är en transitstad som folk (både grönländare, danska & andra) flyttar till ett par år, för att sedan flytta tillbaka dit de kom ifrån, så är det ett evigt farväl HELA tiden. På jobbets tekniska avdelning är det bara en enda kollega kvar sedan jag började där för 2,5 år sedan (av cirka 20-25 personer), och många har passerat revy under tiden...
Lägg där till att det är svårt, och tar tid att få riktig kontakt med grönländska kvinnor. Ja, så hinner man oftast inte mycket längre än en mer "privat" fika eller två innan det är dax för dem att flytta... *suck*

Anna Malaga said...

Bra inlägg! Precis lika dant här, tyvärr! När man minst anar det drar folk iväg...

Annika said...

Lollo:
Det är verkligen svårt att skapa sig vänskapskontakter. Jag tycker ju att det är samma sak med amerikanskor. Man kan räkna mina amerikanska kompisar på ena handens fingrar.
Det här gäller nog för oss alla som flyttar från våra hemländer.
Svårt...
Och nej, det hjälper ju inte bo i en stad som har ruljans heller, det verkar både du och jag göra...

Anna:
En klassiker för oss i utlandet, tyvärr...Suck...