Tuesday, September 11, 2007

This Week: Six Years Ago...

Today marks the sixth anniversary since 9/11-01. In a way it feels like it was so recent, in other ways it feels like it was so long ago. Actually, to me, it feels like so much time has passed since that horrible morning.
Karolina had just started Kindergarten, she was five years old. I had just dropped her off at school, and I was on my way to the gym. I was listening to the radio in the car, and I heard something about a plane crashing into WTC in NYC! Weird, I thought, on this beautiful, clear day…How could that be???
The weather was perfect, the bluest of skies, calm and warm. A super nice late summer day. How could a pilot not see a building like the twin tower?
But, a plane had indeed crashed into one of the twin towers…It must have been a Cessna, or so they said on the morning show that I was listening to. A little bit later Peter called on my mobile. He was saying the same thing about a plane. We quite did not get it.
After about three minutes I’d reached the gym, went inside and started using the stair-master just in front of a row of TV’s. We all (at the gym) saw when the second plane , a JET, blasted into tower two, and after that I think a ¾ of the gym patrons left the gym. I was one of them…
This was just too bizarre to take in, to understand. Peter called again, said he was on his way home. I looked around me while driving. In one car a woman was sobbing…
I was back home in no time. Turned on the TV!! My GOD, what had happened???
They were showing the horrible images of the planes crashing into WTC over and over again.

Then the news reached us that there were two other planes out there. Destination: Washington DC…
During all this my parents tried to call, I think it took them several tries before they could finally reach me. The phone lines to and from the States were over-loaded…
My friends called from Sweden, and my siblings.
After a while we got the news about the plane that crashed into the Pentagon. Mayhem!!
My sister-in-law, Suzy, called me with the news about my father-in-law who now was missing. He works at the Pentagon. Nobody had heard from him, nobody knew if he was in the part of the building that had been hit.
Peter came home, and we went down to the school to collect Karolina. SO, many parents were there picking up their kids, some of them in tears. But, I guess most people were just solemn.
When we got back home we jumped in the car and drove to my in-laws house. It just felt right to go there. As we arrived there we got the wonderful news that Pete (my father-in-law) was fine and on his way home. That was wonderful for us to hear! Pete had been in a meeting in the opposite side of the Pentagon and he had felt the crash like a vibration. They had all thought it was a small earth-quake.
We stayed at my in-laws for a while. Pete got back home several hours later.
So, we went home, talked to our neighbors, watched TV, tried to understand. Watched more TV, it was the only thing we could do those days and weeks afterwards.

We live close to Dulles Airport, and as you all know all air traffic were stopped that day. Planes that were on their way to the States had to turn around again mid-air, and people within the US were grounded at air-ports everywhere. It was eerily quiet. Only military planes flew over us over and over again…

At night, after dark, it got totally BLACK here in Reston. No power!! By then we pretty much all thought it was the end of the world. But, it was just a regular power outage, but I never, ever forgot the way it felt…

Now, we are sitting here six years later. Is the world a safe place? I think it lost a lot of its safeness that very day. It will really never be the same again.

Four planes:
United Airlines out of Logan Airport in Boston destined for LA.
American Airlines out of Logan in Boston destined for LA.
Both of these planes hit the twin towers in NYC.

American Airlines out of Dulles Airport, Washington DC destined for LA.
This plane hit the Pentagon.
United Airlines out of Newark, NJ destined for S.F
The plane never reached the terrorists goal (the capitol building in Washington DC) the passengers took control of the flight and it crashed in a field in rural Pennsylvania)

29 comments:

Fia said...

Jag tror vi alla vet exakt var vi var då vi fick klart för oss vad som hände denna dag. Jag kommer nog att blogga om detta lite senare.

Snyggt nytt "ansikte" på din blogg!

Annika said...

Fia:
Jomenvisst är det så! Vi vet ALLA vad vi gjorde exakt när det hände.
Det tål att bloggas om.

TACK, kul att du gillar "headern"...var så lätt, så lätt att få till det i Photoshop!

Cecilia said...

Jag försökte få till det med min "header" men det blev så konstigt.Blev så sugen när jag såg hur fin bild du lagt upp.
Det känns som att det var igår det hände med tanke på att man kommer ihåg vad man gjorde.Jag brukade aldrig se på nyheterna mitt på dagen men hade inget för mig och satt och väntade på att klockan skulle bli 15.Jag kommer ihåg det så skrämmande väl.Min Per och hans kompis kom in precis när de visade planet och de undrade om det var en dålig film jag såg på.
Om det ändå hade varit en dålig film.Huamej!!

Keith said...

I remember the surreal feeling of that day. I wondered if everything could be happening and having the same initial reaction as you, that there was some mistake and the first plane really didn't hit one of the Twin Towers. Then the bizarre news of the second Tower and the Pentagon. You can imagine hearing about other planes in the air and the targets being the Capitol and the White House. Having my office mere blocks from the Capitol brought the reality all too close. Union Station shut down and I walked to Metro Center to grab the subway out of town long after most everybody else left...Now 6 years later that day will forever be with me. And even though I'm now in Scotland on vacation I can't help to think about how everyone home is remembering this day.

Bloggblad said...

Allför hemskt och svårt att skriva om, känner jag. Men visst minns jag med fasa den skräck som växte...
Måste varit ännu värre för alla som fanns närmare. Det var tillräckligt här borta...

Fast... jag skrev om det ändå i sången "I skuggan av New York" som finns på Myspace.

Annika said...

Cecilia:
Om det ändå varit en film!!! Jag säger detsamma. Men det var bister verklighet, så hemskt, så hemsk!
Det är en sådan dag som ALLA minns exakt.

Keith:
YES! What a day it WAS!!! Totally surreal! So hard to understand what had happened.
I do remember that you had a hard time getting home that day from DC. Must have been an awful feeling!
Keith, continue to have a good time in Scotland!!!

Bloggblad:
Visst växte skräcken! Vi fattade ju ingenting! Ingenstans fattade man vad det var för overkligt som hände.
Usch, sitter här och ryser just nu när jag tänker tillbaka.
Blir nyfiken på din sång på MySpace. Måste kolla!!

Anonymous said...

It was a weird and horrifying day. I just remember how quiet the sky was, with no planes flying overhead. I also remember what a beautiful day it was, an absolutely perfect September day.
I do think the world changed that day, for the worse. Our collective innocence was taken away and in its place was left more hatred than ever. I'm so sorry for the families that lost loved ones that day, but I'm also sorry for all that's happened to the people of the middle east as a result of our president's obsession with retribution.
Have we learned anything from it all?

Annika said...

Sara:
I am also so, so sorry for the families that lost their loved ones that day...
And I can only imagine the panic among the people on board those planes, and the people in WTC, the people that jumped to the ground...the list goes on...

No we haven't learned a thing, not really, and the idiot for a prez we have is only making everything worse. How long will it take to re-cover from his mistakes??
So, nothing is learned, and the world is a place that is not so safe anymore.

Desiree said...

Ja det var verkligen en hemsk och overklig dag. Jag stod på Åhlens City med två kompisar och vi kollade på tv-skärmarna inne i varuhuset. Känndes jättekonstigt och overkligt. Man hade svårt att fatta vad som hände. Det måste varit ännu jobbigare för dig och din familj som befanns sig här i USA och i närheten av allt som hände. Vilken tur att det gick bra för Peter och han förblev oskadd. Läskigt för era familjer som befann sig i Sverige och Finland. De måste varit väldans oroliga över er innan de fick telefonkontakt.

Millan said...

Ja 11/9 kommer alltid att paminna om det fruktansvarda som hande 2001. Den har dagen har nagot olycksbadande over sig sedan dess. Jag skulle inte boka en resa just den 11/9 om jag inte verkligen behovde. Lite fanigt kanske, men jag kanner sa.
Det maste ha varit otroligt obehagligt att befinna sig i USA den har dagen, och speciellt for er som bor sa nara handelsernas centrum. Jag tyckte att det var nog sa obehagligt att vara i England eftersom alla sa att vi var nasta mal for terroristerna. Sa blev det ju ocksa i juli 2005.
Som nagon skrev sa tror jag att mangas 'grundtrygghet' och kanske blaogdhet forsvann 11 September 2001 och vi som var har da kommer definitivt aldrig att glomma.

Evas blogg said...

Jag minns också exakt var jag befann mig. Min yngsta dotter och hennes kompis hade satt på TV:n, bara för att. Vi hamnade mitt i den första kraschen, trodde det var ett skämt. Sen kom den andra. Först då fattade vi att det var allvar. Så overkligt, så svårt att ta in. Måste varit jobbigt för er som var mitt i händelsernas centrum.

Annika said...

Desiree:
Ja, för er var det ju mitt på eftermiddagen, för oss var det morgon. Jag kan tro att det var otroligt konstigt att stå och se på det hela inne på^Åhlens!! Underligt.
En mycket konstig dag...

Millan:
Jo, nog var det så att grundtryggheten fick sig en törn den dagen. Den kommer aldrig mer tillbaks. Det som hände då var ju så fruktansvärt. Och ja, jag minns så väl när det hände i London också!! Usch så hemskt...
Det värsta är väl att det kommer att slå till igen, när vi minst anar det.
Jag förstår verkligen din inställning till att inte flyga 11 sept.

Eva:
Jo, det var jobbigt, och så sanslöst oroväckande. Sen kom Antrax hotet, och jag gick och hämtade posten med latexhandskar på. Tror man gick och var rädd i princip hela hösten...
Men det var nog jätteläskigt vare på jorden man än befann sig...
Måtte det inte hända igen...

Anonymous said...

I will certainly never forget that day. I appreciated you & Peter coming to the house that day. I needed the moral support. Weren't we all so grateful to hear from Pete? Thank God, he was safe.

Annika said...

Margo:
OH YES! And it was so AWFUL when Suzy called with the news about Pete's missing. How terrible it felt.
It was such a relief when we all heard that he was SAFE. The BEST!!

Elisabeth said...

Jo, den dagen glömmer man inte i första taget. Måste ha varit värre för er i USA, i Sverige var vi ändå ganska långt bort från allt. 11 september verkar inte vara någon bra dag heller - för två år senare dog ju Anna Lindh... usch. Snygg "header" förresten!

Annika said...

Elisabeth:
Nog var det en vidrig dag som man aldrig glömmer, och det är lätt att plocka fram känslorna från den dagen igen.
Precis, Anna Lindh dog ju den 11 september. Ett olycksbådande datum.
TACK, vad kul att du gillar Headern!!!

Anne-Marie said...

Det här var mycket skumt. Jag vet att jag lämnade en kommentar och nu ser jag den inte. Visst minns jag var jag var den här dagen för sex år sedan. Hemma i vardagsrummet. Min pappa ringde också och undrade om jag sett vad som hänt. Det är svårt att riktigt fatta att det redan gått sex år. Något förändrades troligen för gott i USA - människor förändrades.
Din nya header är jättesnygg! Visst var det rätt lätt?

Evas blogg said...

Glömde säga att jag också gillar din header. Varifrån är bilden?

The Hanssons said...

HEJ VÄNNEN...JA SEPTEMBER 11, IBLAND VILL JAG BARA FÖRSÖKA GLÖMMA MEN DET KÄNNS TASKIGT PÅ NÅGOT SÄTT. DET VAR ÅRET INNAN VI FLYTTADE HIT OCH JAG KOMMER IHÅG ATT JAG TÄNKTE VAD ÄR DET JAG GER MIG IN PÅ. HÄR
ÄR DET INTE RIKTIGT HELLER HÖST. MEN TEMPERATUREN HAR SJUNKIT NÅGOT SÅ VI LIGGER PÅ DE 25 OM DAGARNA OOCH DET ÄR SKÖNT. JAG HAR EN DEL JORD ATT RULLA UT OCH EN DEL GRÄSFRÖER ATT SÅ...FÅR SE TILL ATT FÅ DET GJORT I VECKAN.
HA DET BRA

Anonymous said...

Man har inte glömt..

Anonymous said...

På ett sätt känns det som igår det hände, å andra sidan känns det som evigheter som och mycket längre än 6 år sen. Det måste ha varit svårt förklara för Karolina, alla vuxna visste och förstod ju ingenting heller, så hur förklara för ett barn (som antagligen märker mamma och pappa är lite konstiga). Jag tänker på de kvinnor som väntade barn 11 september och vars män (de blivande papporna) dog. De barnen är ju "stora" nu, de har aldrig sett sina pappor. Usch ja, en hemsk dag och en sån där dag som nog alla (även jag som inte bodde i USA då) minns vad jag gjorde.

Idag har jag sett flaggor på halv stånd på många platser. På makens jobb vajade såväl den amerikanska flaggan som Intels loggo-flagga på halv stång.

Ha en bra dag i alla fall! Det var väldigt intressant höra vad du och din familj gjorde den här hemska dagen för 6 år sedan.
Kram!

Anonymous said...

halv stånd skulle det verkligen inte stå ;)
halv stång ska det förstås vara.

SweFlo said...

I was actually on my way to the gym too when the first plane hit. I knew something was very wrong, but I decided to go to my yoga class anyway. While I was at the gym I too saw the second plane hit. There was no doubt this was something REALLY bad... If you remember, George W Bush was in a school with some kids when he got the news. Well, that was in Sarasota, right next to my gym! I remember feeling relief when I saw Airforce One take off, I figured he would be a target, and I didn't want him in our town this particular day...

Annika said...

A-M:
Ja, ibland kan man undra vad som händer med kommentarerna...SKUMT och trist!
Ja, nog förändrades världen den dagen--för alltid.
Headern var verkligen lätt att få till efter att jag beskurit den i Photoshop!!!
Kram!

Eva:
Bilden är från en sjö här i närheten, en sjö som jag går förbi, och åker förbi med bilen, varje dag. Älskar den!!! KUL att du gillar headern!!


Nika:
Nej, glömma är svårt, eftersom det är så inetsat.
Jag vet att folk i Sverige sa till mig; flytta hem, NU är det dags att flytta hem...
Lite svalare här idag och regn hela dagen, skönt tycker jag!!!
Jag ser ju fram mot kyligare dagar nu!!
Lycka till med allt arbete!


Hannele:
Nej, vi glömmer aldrig!

Anne:
Ja, vilken dag det var, vilken chock!
Jag såg också att alla flaggor var på halvstång idag.
Karolina var ju bara fem när det hände och hon fattade inte mkt. Hon undrade när dom skulle sluta visa filmen på TV, den med planen.
Inte roligt att förklara det för henne. Och ännu svårare att veta hur mkt hon verkligen förstod.
Kramar!!!

Sweflo:
Both of at the gym when it happened. And you had Bush in town...Oh yes, I do see tht image in front of me now. When he sits and reads to the kids, and he just sits, and sits and sits after he already knew what had happened.
I understand that you were happy to see him leave.

JaCal said...

Yes, that sure was a day I will never forget... and that totally confusing feeling we all had. Even though we were far from action, the hours before we could reach my sister-in-law and her husband, right there in the middle of it all was awful...

Annika said...

Jacal:
What a strange day, and strange fall, it was...
I am sure you guys were worried sick before you'd heard that your B-i-l and s-i-l were OK...
Awful!
I hope it'll never happen again.

Villa Nian said...

Ett sånt här minne kallas inom psykologin för "flashbulb memory". Ett minne som är så omvälvande att man mins exakt vad man gjorde när man fick reda på vad som hänt. Precis som om man tagit ett fotografi av tillfället.

En händelse vi aldrig glömmer!

Monica said...

Annika, vad intressant att höra din historia om 9/11. Som alltid så välskriven!

Själv satt jag på en avskedsmiddag i Dubai och det började tasslas bland borden. Vi skulle alla flyga hem två timmar senare(jag och maken skulle hem till Sverige) och det kändes väldigt olustigt!

Annika said...

Monica:
Fy så otäckt!! Jag förstår att det var oerhört hemskt att flyga så tätt inpå. Vi visste ju inte alls vad följderna skulle bli...
Måtte det inte hända igen..