Wednesday, August 15, 2007

Att vara tillbaka...

Det är underligt att komma tillbaka, eller att komma hem. Som vi svenskar boendes i utlandet ofta har talat (och bloggat) om har vi flera hem. Ett här, Reston i mitt fall, och ett i Sverige, Stockholm i mitt fall. Sedan har jag ju mitt smultronställe nummer 1 på jorden också, Sommarsundet i Närpes. Det är visserligen inte "hem", men förmodligen är det nog det ställe jag (kanske) älskar allra mest. På mindre än 12 timmar har man förflyttat sig från en kontinent till en annan, bytt världsdel och bytt liv. Det tar en stund för själen att förstå att "NU är det som vanligt igen, nu är du hemma". Den första lättnaden av att planet inte störtade (den här gången heller), och att se sitt kära hem och sin käre make ändras till; Jaha, och nu är det ett helt år innan jag kommer till Sverige igen. Ett helt år innan jag ska får träffa alla mina NÄRA och KÄRA! Såvida det inte blir besök av någon, eller några, under året, förstås.
Sådant är faktiskt inte helt lätt att förlika sig med.
De första dagarna "tillbaka" igen går man i något slags vacuum. Man tänker på Sverige, Finland och de sina hela tiden. Man förstår inte riktigt att livet fortgår där...Rätt var det är så lever man +6 timmar:
"Jösses, klockan är snart 15 därhemma!!! jag är lite hungrig, lunchdags"
Eller, om man vaknar mitt i natten, plågad av jetlag, som JAG inatt så tänker man; All right, klockan är 8.30 hemma och jag vaknar då, precis som det SKA vara.
Istället är klockan 2.30 och nattmörkret är tätare än tätt, och klockan är förfärligt mycket "mitt i natten".
Sömen vill inte komma tillbaka. Jetlagen ett FAKTUM!! Där ligger man och vrider och vänder sig och tänker att snart, snart kommer nog sömnen tillbaka igen...Det gjorde den inte, så jag har varit vaken sedan 2.30. Kanske slumrade jag lite, vad vet jag? Usch vad jag hatar JETLAG!!!

Nu är klockan 8:45, eller 14:45 i Sverige...

Jag sitter vid mitt vanliga köksbord och dricker svartvinbärste ur min vanliga kopp. Ute är det sol, och oerhört torrt. Gräsmattorna är gula. Det har regnat rekordlite denna sommar i Washington. Det SYNS!!!
Vad gör man då första dagen "hemma" igen? Tja...JAG tänker på Sverige och Skären (duuh!!!) och så ska jag tvätta, packa upp (oerhört TRIST) och så ska jag köra bil igen efter snart 1½ månads icke bilkörande (för jag körde lite bil i Närpes faktiskt tack vare att min svåger har en automatväxlad bil), ska till Target och handla lite och sen ska jag och Karolina till poolen.
Men, hörrni, mest blir det nog något konstigt "ingenmansland" där man varken befinner sig här eller i Norden. Weird!!

Nog med förvirrade tankar från mig...
Nu ska ni få se lite sommarbilder från Skären istället!!!












Alla bilder tagna från vår tomt...Fler bilder kommer de närmaste dagarna.

24 comments:

Elisabeth said...

Vilka vackra bilder! Har förresten funderat på en sak: åt vilket håll är jetlagen jobbigast? Alltså, är det jobbigare att komma till USA från Sverige än tvärtom? Eller är det lika jobbigt? (Jag har nämligen bara upplevt tidsskillnader på en timme, så jag har funderat lite på det där.)

Panter said...

Du beskriver vakuumkänslan bra, Väldigt vackra bilder.

Sara said...

annika;
You should probably copyright your pictures. I'd love to have a copy of the boat on the shore to hang in my house. I'd pay money for it! It's absolutely beautiful!

veronika said...

Kanner igen mig sa val i det du beskriver om hur det kanns forsta dagarna/veckorna efter man kommit tillbaka hit fran Sverige/Finland.
Ingemansland , bra beskrivning!
Valkommen hem igen!

Valdigt fina bilder!

Annika said...

Elisabeth:
TACK!
Jo, jag tycker nog det är jobbigare att komma hit. Fast jag har hört att man "ska" tycka tvärtom,. dvs att det är värre att förlora timmar som man gör när man reser österut. Men I sverige tycker jag inte att jag blir så drabbad, jag blir trött sent och sover länge på morgonen. Här blir man klubbad på kvällen och vaknar mitt i natten istället. HATAR det som pesten!!! Karolina tycker som jag också...

Panter:
Vakuumkänslan är inte trevlig, men den infimmer sig alltid.
Kul att du gillade bilderna.

Sara:
Yes, I should. Have to figure out how to do it.
Glad you liked the pic of the boat, that was taken on one of the MANY gray days we had this summer...All pics are from our summer house.

Annika said...

Veronika:
Visst är det jobbigt att känna så? Och man vet att känslorna kommer som ett brev på posten. Det är oundvikligt. Nå, trösten är att det går ÖVER!!!
Vad roligtatt du tycker om bilderna!

mintid said...

Så skönt att höra att resan gick bra tillbaka..det är alltid lite pirrigt när man flyger.
Åkte hem från Spanien med Lufthansa vilka vi fick mat av! ++
Det brukar inte spanien flygen bjuda på. Men herre min skapare vad det smällde o dånade i flyget. När vi hade landat trodde jag taket skulle gå av...nervöst.

Vilka underbara bilder ...den på ekan bara älskar jag! Så vackert!

stor kram o välkommen tillbax:)

Millan said...

Ja vilka harliga bilder. Man ser verkligen att de ar tagna i Norden. Jag kanner sa igen mig i ditt inlagg. Du skriver sa att man verkligen forstar vad du menar! I mitt fall har jag ocksa ett hem har, ett hem i goteborg, och ett hos pappa i Karskrona dar jag ocksa bott i flera ar. Men mitt allra karaste stalle ar sommarhuset pa vastkusten. Jag tror man har en formaga att lamna alla vardags bekymmer och problem hemma nar man kommer ut till sin sommarstuga. Man kan slappna av pa ett helt annat satt dar. Sa det ar inte sa konstigt att det blir en favoritplats. Jag ska lagga ut lite bilder ifran vart sommarhus ikvall tror jag.
Hur som helst hoppas jag att du har haft en bra forsta dag hemma! Har oser regnet ner och det kanns som om hosten ar har redan.. skumt!

SweFlo said...

Vi fick ingen JetLag vare sig till eller från Sverige den här gången, mycket mysko! Jag brukar vara oerhört seg i ca 3 dagar! Det är en så kluven grej att vara från ett land och bo i ett annat. Undrar hur typ ANgelina Jolie och hennes gäng klarar av att kånka runt världen hela tiden så där...

Fia said...

Annika - varmt välkommen hem!!! Preics som någon skrev ovan, du skulle nog försöka ta copyright på dina bilder, lägga upp ett bildgalleri på din blogg och skaffa dig en bra fotoprinter och ta upp beställningar. Jag beställer genast den med båten härovan. KRAM!!

Annika said...

Mintid:
Fick ingen mat på flighten Sto-Kph, där fick man köpa. Gjorde inte jag.
På planet kph-Wash var det lunch, 2 drinkar, snacks och en macka innan landningen. Man blir hugrig i luften...Lite som "luften suger"..
Nej, jag gillar inte att flyga...hatar turbolens, hatar att inte riktigt kunna koppla av under resan, tycker illa om att landa och lyfta. Sitter och blundar tills vi kommit upp på march-höjd. GLAD att jag inte ska flyga på ett bra tag...

Millan:
Så roligt att du tycker om mina bilder!
Jo, det är ju så det känns att bo på annat håll. Kluvet. Svårt ibland.
Visst är det så att man har flera "hemma", och jag tror som du att sommarhuset är platsen nummer 1 eftersom det är så avskalat och avspänt där.
Hoppas allt är bra medr dig i regnet! Ser fram emot bilder från sommarhuset!

Sweflo:
Så skönt att ni slapp jetlagen. Det är ju så vidrigt jobbigt.
Jag fattar inte helelr hur Jolie och Pitt kan släpa alla ungar runt jorden hela tiden. Hur orkar dom??

Annika said...

Fia:
TACKAR!!!!!
Jo, jag borde väl, men jag vet inte riktigt hur man gör...Hur GÖR man?? har ju sett bilder på bloggar som är märkta med ägarens namn. Borde nog jag också göra.
Båten verkar ha gått hem hos många. Roligt att du tyckte om den!!!

Linn said...

Ah! vad fina bilder! och jag forstar nog lite vad du menar! Det ar sa skont att komma hem, oavsett vilket av dom det ar, fast man saknar alltid det hemmet man inte ar vid. kan bli lite jobbigt ibland.
Hoppas ni far en bra sommar vidare! skall forsoka skicka over lite regn harifran!

Desiree said...

Otrligt vackra bilder. Jag förstår att du längtar dit och att det är ditt smultronställe. Jag vill iallafall säga varmt välkommen tillbaka. Har saknat din härliga blogg även om du har skickat oss en del hälsningar. Kul att du är tillbaka. Jag känner så igen vad du skriver om hur jobbigt och sorgligt det är att säga hejdå till alla och att veta att det är ett HELT år kvar tills man kan åka tillbaka igen. Jag kände mig faktiskt lite förvirrad och deppad den första veckan då jag var tillbaka i USA. Det är två skilda världar. Man får nog mer än en sort jetlag, man får jetlag som gör att man vaknar tidigt men man får också en sorts jetlag i hjärtat.

Pernilla said...

Hejsan! Vilka otrolig fina bilder du tagit! Jag vet inte hur jag halkade in p� din sida.. men trevligt var det :)

Malde said...

Hej Annika, skönt att resan gick bra! Som vanligt har du vackra bilder. Må så gott!

Bloggblad said...

Fantastiska bilder! Jag förstår att du längtar - skulle jag med.

londongirl said...

Nej usch för jetlag! Minns när jag gick omkring i New York och mådde illa av trötthet för att jag just som du hade vaknat på "fel" tid mitt i natten.

Vad roligt att du är tillbaka i
bloggvärlden! Ett av mina absoluta glädjeämnen den här sommaren var en kväll i en hotellbar i Stockholm! Hoppas vi kan göra om det igen! KRAAAM

och bilderna är helt otroliga!!! :-)

Annika said...

Linn:
Ja precis!!! man saknar alltid ngt. Och när man kommer hem efter en lång vistelse är det alltid SÅ påtagligt. man får trösta sig med att det går över...För det gör det ju!
jag hoppas din fortsatta sommar ska bli fin också!

Desiree:
Där slog du huvudet på spiken!!! Du har myntat ett uttryck som jag tycker är STRÅLANDE!! Jetlag i hjärtat!!! DET är ju så det känns! DET är ju det det är! Nu har vi ett namn på det. Tack Desiree!
Visst är det så att man känner sig lite deppig, lite nere. Jag vet att det går över! Det gör det alltid.
tack för dina ord!

Pernilla:
varmt välkommen hit ska du vara!!! Roligt att du gillar bloggen!
Jättekul att du tycker om mina bilder. Lägger in fler imorrn!!

Malde:
TACK!! Och jättekul att du tycker om bilderna!

Bloggblad:
TACK! ja, jag längtar dit och jag längtar till Sverige också just nu...

L-GAL!
Så himla roligt det var den där kvällen i somras! Ser tillbaks på den med glädje!!!
vi ska absolut göra om det nästa år igen.
Jetlag är ett h-vete!! Känner så väl av den nu, och klockan är bara 19! Vråål!
KRAM!!!

Anne-Marie said...

Vad roligt att du är "hemma" igen och bloggar. Har saknat dina inlägg och fina bilder. Jag instämmer med de andra att du säkert skulle kunna sälja dina bilder. Verkligen fina! Visst är det en konstig känsla när man så snabbt (trots allt) åker från en kontinent till en annan. Det tar ett tag att ställa om sig och jag vet precis vad du pratar om. Det där med tiden brukar jag också hålla på med, dvs att jag tänker att nu är den si och så i Sverige eller USA. Kram!

Annika said...

A-M:
Känns så kul att läsa alla favvis bloggar igen! Roligt att se vad du, och alla andra har vait med om och vad ni skriver.
TACK, vad roligt att du tycker om bilderna!
Visst går det snabbt när man reser från världsdel till världsdel. Själen hinner liksom inte med, det tar ett tag att hitta sin plats igen. Jag vet, jag har gjort dom här resorna så många ggr, och inte blir det lättare. Tvärtom.
Vi är många som känner igen oss...
KRAM!!!

Lilla B said...

Så otroligt fina bilder. Förstår tt du blir hemsjuk när du tittar på dem. Men hemlängtan kan kanske också lindras av dem?

Annika said...

LillaB:
Tack! Jag vet inte om man kan kalla det hemlängtan, men...Mer det att man har bytt liv så hastigt, och att det dröjer så länge till nästa sommar.
Men, som sagt, det går över...

Anne said...

Annika, åh vad skönt det är att läsa ditt inlägg. Att veta det finns nån annan som förstår och vet precis vad det handlar om. Speciellt nu när jag själv står här med alla avsked. Så skönt läsa ditt inlägg och hur det är att vara tillbaka och "hemma" igen i USA. Tusen tack för din kommentarer på min blogg, har ej hunnit/haft tillgång till dator så jag kunnat svara. Men det uppskattas ska du veta!
Återigen, dina bilder är så vackra, så vackra. Som vykort.
Vi åker på måndagmorgon från Arlanda, min familj har vi redan lämnat och haft avsked med (är hos makens familj de sista dagarna). Ingen får komma med oss till arlanda denna gång, vi har en hyrbil så behöver ingen skjuts. Skönt. Jag hatar avsked....
Vad roligt Annika att du är tillbaka med regelbundet bloggande, har saknat din blogg.
Vi får höras privat sen senare också, hoppas jag.
Kram Anne