Tuesday, March 06, 2007

This Week: Growing Up!

It is so hard to realize that your kid is growing up. Karolina is 10½ years old, where did the years go? She’s on the fast track in becoming a teenager. Is it scary? Oh yes, very much so.
The little girl who just was so little and tiny and spoke with the softest of voices are now about to embark on her first trip without me. In the end of this month she’s going to New York City with her drama and dance group. FOUR days in the big, huge city of NYC! With “only” her instructors and other students as her company. It feels so strange to send her off. What if something happens? NYC is hardly a friendly little small town.
Peter and I have decided that we will buy her a cell phone before she leaves. Not that I know how much of a help that is, but at least we will have a (false?) sense of security when we send her off on that AMTRAK train.

Oh well…I guess it is time to let go, but I am telling you, it will be some hard four days for me, and for Peter. Karolina and I have never been apart before for more than a couple nights, and then she’s always been with her grandparents and not in a big city all “by herself”.
Tonight we are having a meeting with the instructors and the rest of the parents and kids who are about to go on this trip. I am sure it will be very informative. Maybe I will feel a little bit better, and more secure, once the meeting is all over with.

On the trip to NYC the kids, ranging from ages 7-18, will take seven classes, among them: jazz dance, ballet, and first and foremost; acting classes. Ms. T, the director of Karolina’s drama and dance school has also booked tickets to two Broadway shows, Tarzan and Hairspray. The kids will also go visit the taping of the soap opera “All My Children”, and to top it all off they will go back-stage after the performance of Tarzan. Now, that ought to be great for them!

Peter and I just have to rest in the knowledge that all will be good and dandy for Karolina up in NYC. However she is one of the youngest kids going, and I am not coming along as a chaperone this time. BUT still!!!
Karolina will grow during this trip, I am sure of it. She will gain self confidence.
It will probably be good for me, too.
BUT it will not be good for me if Peter has to go to Paris in the meantime, which he might have to do. I will have a very, very hard time being alone at home.

Anyway, I am rambling on now. I am quite sure other parents will voice their concerns tonight as well. I am sure we will all feel better after the meeting.

21 comments:

Fia said...

Gullegumman - det var mycket "växaupp" på en gång - för dig alltså. Fyyyyyy vad svårt! Bara för att jag ser på världen som jag gör, skaffa henne en telefon med inbyggd GPS system, ok? OM hon skulle tappa bort sig eller så...då kan ju polisen hitta henne igen. Se till att hon skriver ner adressen på hotellet som de ska stanna vid med en Sharpie på benet eller armen och ge henne kontanter så hon kan kan en taxi om hon kommer bort.

När ska hon åka så vi i din cyberfamilj vet när vi ska börja bli oroliga OCH när vi ska sluta bita på naglarna? KRAM!!!

Annika said...

Fia:
Du är alltid så himla gullig!!!

Mobil ska hon få!!! Igår fick jag veta att man kan få ett "barn ID" på DMV vilken är länkad till alla polisstationer i US. SMART! Skall införskaffas snarast.

Dem drar iväg 6.30 på morgonen den 30 mars, och kommer hem klockan 18.30 måndagen den 2 april!!!

KRAMAR tillbaka!!!!!!! I massor!!

Keith said...

Yes, it's hard to believe that Karolina is of that age where she can go on trips "by herself." I'm sure she'll be fine in NYC. This is a great experience for her in terms of being away from you and Peter and gaining different exposure for her acting aspirations. Sure, she'll be with her teacher and other kids, but I think giving her a cell phone for during the trip is a great idea, as long as you're not calling every hour to check on her ;-)

Annika said...

Keith:
It will be good. For all of us, I think. A cell phone is a must! And no, I promise, no calls every hours. I'll try to stay away from text messages also...

Anonymous said...

Annika, förstår om det känns jobbigt för dig men allt kommer att gå bra och det kommer att bli en upplevelse för Karolina. Drama och dans gruppen har nog full koll. Kram på dig!

Annika said...

Tina:
Absolut! Det är ju hos mig problemet ligger. Det kommer att gå bra! OCH JA! Det blir en upplevelse för Karolina, helt klart!
Kram!!!

Fia said...

Nu har jag funderat på detta ett tag och har hittat en lösning....så du inte textar hennes nya telefon tar du en bild i timmen och lägger upp på din blogg! Då får vi se mer av dig och ditt hus och du hålls sysslesatt i alla fall i en dag...jag återkommer med mer terapi senare..nu tillbaks till att städa mitt kontor så jag kan ta lite bilder och göra ett hemma-hos inlägg på min blogg. Kramis!

JaCal said...

Åh, hua, tänk att det ska komma sådana dagar! Förstår din oro - men tycker, utan att ha träffat varken dig eller Karolina, att hon verkar vara en klok tjej med huvudet på skaft - och inte minst har hon en klok mamma som lärt henne. Hon kommer klara alla situationer galant - och har hon dessutom en mobiltelefon och med alla Fias tips så går det utmärkt! (tänk så himla lätt det var att skriva det här så käckt - flera år innan jag själv kommer bita på naglarna...). ;-)

Och bortsett från allt det - vilken otrolig häftig resa!!

Anonymous said...

It'll be an exciting time for Karolina and I'm sure she'll be just fine together will all the rest of the kids.

Annika said...

Fia:
Jamen!! Där har vi ju lösningen! ;-)))) Gillar dina "terapi-samtal" här över bloggen. Låter bra! Kram!

Jacal:
Tiden flyger så snabbt. Fortare än kvickt kommer dina små att vara stora. Det värsta är att det är så svårt att veta vart tiden tagit vägen.

Nädå, jag tror också det kommer att gå fint. 10 barn och 8 vuxna på resan. Låter bra, tycker jag.
Resan blir nog toppen!

Matilda:
I am sure it will go well. It feels better now after last nights meeting.

Tankevågor said...

Åh Annika! Vad underbart och "hemskt pirrigt" på samma gång! Hon kommer att få jätteroligt i NY. Mobilköpet var ju bra och se till att programera in lärarnas nummer i den också innan hon åker. Hon kommer INTE bort! Hoppas nu att Peter inte behöver åka till Paris samtidigt för då förstår jag att det blir kämpigt och långsamt att vara ensam. Men blogga på och du.... jag är aldrig längre bort än ett mail om du vill skriva! KRAAAAM!
Lisbeth

Annika said...

Londongirl-Lisbeth:
SÅÅÅÅÅ gulligt skrivet! TACK!!!
Jag är så himla mörkrädd. DET är mitt stora problem. Kan ligga och skrämma upp mig in absurdum.

Visst kommer det att gå bra i NYC. Lärarna och övriga mammor kommer att ha stenkoll. Blev lugnad på mötet.

KRAAAMAR!!

Anonymous said...

Förstår du är orolig, ens barn är alltid ens barn. Oavsett ålder, även om mamma är 80 år och barnet 50 så oroar man sig för "sin lilla flicka". Ni verkar vara en fin familj, med två suveräna föräldrar och en härlig och klok dotter. Denna tripp kommer, förutom en massa roliga upplevelser och wow-grejer, även få henne att växa.
Jag är enda barnet och är glad att mina föräldrar vågade släppa iväg mig på olika saker då jag var liten, trots att jag vet det ibland var mycket svårt för dem våga göra det... Jag tror man kanske behöver än mer sånt här "åka iväg själv" när man är enda barnet...för man får inget motstånd från syskon.
Trots att mina föräldrar gav mig mycket frihet och möjligheter växa och bli självständig utanför hemmets trygga väggar, så vet jag att det som sagt ibland var väldigt jobbigt för min mamma "to let go", detta kunde ibland påverka mig så att jag som barn fick dåligt samvete för att mamma satt hemma och oroade sig medan jag var på upptåg. Som barn läser man av sina föräldrar så väl, märker hur de är. Är de oroliga, blir man själv orolig.
Så var glad för att din flicka VILL åka iväg ensam med sin dansgrupp, det kunde vara så att hon inte vågade, kände sig för osäker och liten. Och det hade varit helt ok det med. Men sväng på det och var stolt och glad över att du har en så framåt, duktig och självständig tjej som VÅGAR åka bara med sin elevgrupp och lärare. Det är strongt av henne!
Massor med kramar från Anne

Annika said...

Anne:
Stort tack att höra från dig som ensambarn! Det är ngt man nämligen alltid går och stöter och blöter som mamma till en enda dotter, "borde hon få ett syskon?", "tänk om hon blir alldeles ensam en dag", "gör vi henne orätt" etc etc. Men, jag kommer inte att skaffa ett barn till. Är så nöjd med vår situation, att karolina är så pass tuff och orädd! Det har hon alltid varit. Extremt social unge.
Det är nog sant det du säger att man måste "let go". K själv har inget problem, men jag har det problemet.
K ser fram mot NYC så otroligt mkt.
Tack för dina uppmuntrande ord!!!!
Stor KRAM!!!

Anonymous said...

Roligt läsa om dina funderingar som förälder Annika. Så jag skriver en till kommentar...
Jag har aldrig känt mig ensam som enda barnet, aldrig saknat syskon, aldrig sett det som att jag skulle blivit "sämre" som person, odrägligt bortskämt eller på nåt sätt att det är en nackdel att inte ha syskon. Tvärtom, jag tycker det är fantastiskt bra som enda barnet. Det enda som är tråkigt är att andra, omgivningen, kan ha fördomar mot endabarn, att de är bortskämda, saknat en massa, oj oj vad det är synd om dem pga de inte har syskon osv. Fruktansvärt oförskämt egentligen, jag skulle aldrig antyda till nån med syskon "usch, vad hemskt det är för dig som har syskon" men till endabarn får man liksom säga lite vad som helst...
Vi har inga barn än men om vi får det en dag skulle jag nog bara vilja ha ett barn. Så det säger ju ganska mycket om att jag bara har bra erfarenheter som endabarn eftersom jag själv tycker det skulle räcka!
.....nu blev det långt igen...stafettpinnen du tidigare skickade är antagen...svar imorgon.

Annika said...

Anne:
FANTASTISKT att läsa det du skriver! TACK för att du skriver som du gör! Karolina själv brukar säga att hon INTE vill ha syskon! Hon har aldrig tjatat om syskon ens som liten. Jag tror hon menar det hon säger.
Jag känner att vi kan GE henne så mkt i fråga om TID och även matriellt. Hur KRASST det än må låta. Ingen av hennes lärare, elelr ngn annan har ngnsin skyllt henne för att vara bortskämd. Det tar jag som gott betyg.
OCH det bästa betyget är det som du just skrivit här: att du själv bara vill ha ett barn!
det finns massor av fördomar mot enda barn och deras fldrar. Typ: Kan du INTE få fler barn, stackars dig....ELLER: klart hon ska ha syskon! Tänk när hon blir äldre. Det är ensamt utan ett syskon.

Ser fram emot att läsa din staffett! Och du, jag hoppas jag kan återkomma om jag har frågor om ensam-barn!!!

KRAMAR!!!

Anne-Marie said...

Jag är också enda barnet och har hört det mesta om att vara bortskämd och inte kunna dela med mig osv. Jag tror det är jättenyttigt att ge sig ut i "stora vida världen" eftersom man växer enormt. När jag var 15 åkte jag på språkresa till England tillsammans med en kompis och det var otroligt nyttigt eftersom jag egentligen aldrig åkt på egen hand innan den resan. Jag håller med Anne i allt hon skriver om att du skall vara glad att din dotter vill åka iväg.
Vill du diskutera mer om ensambarn med mig får du gärna göra det.

Annika said...

A-M:
TACK för det! Det kommer nämligen alltid upp funderingar på om man har gjort rätt eller fel. Det känns underbart att både du och Anne skriver under på det jag tror. Verkligen!
Det är nog sant det du säger att man växer när man kommer ut i vida världen.
Tack A-M!!! Och stor kram till dig!

Jemayá said...

Hej!
Vad intressant diskussion på gång! Men först till dina tankar - detta med förälderskap tycks vara ett litet "avskedstagande" (hittar inte bättre ord) från allra första början: först skiljer sig barnet från mammas kropp (förlossningen), nu är jag i skedet då jag redan är lite vemodig över att jag snart slutar amma Daniel...tyvärr måste jag rätt snabbt vänja mig vid att han är veckoslut hos sin pappa (men inte än, tack-o-lov). Kan lite tänka mig hur du känner det nu. Jag är ju också enda barnet - just då jag fyllde 10 (eller 11, e inte riktigt säker på vilket) åkte jag för första gången med tåg, och ensam, ner till hfors till min brevvän. Det var så spännande (och hfors var/är ju aningen mindre än NYC!)! Min kusin som skulle till armén var med på tåget, men han placerade mig på min plats och försvann till restaurangvagnen, och sen såg jag inte honom mera :). Jag är säker på att det blir en oförglömlig resa för Karolina! Ifall du måste vara ensam på veckoslutet - varför inte bjuda in väninnor/väninna eller gå ut o äta med vänner, så du inte hela tiden oroar dig, eller har någon att prata med om hur det känns - tiden går så långsamt om du måste vara ensam! Hoppas veckoslutet blir jättebra för alla!! kram

Anonymous said...

I know you will think of her every minute as I did when my children went on trips when they were young. But I always encouraged them to go because it is such a grand experience to do something like this! It will be great to be able to stay in touch by cell phone. Encourage her to call you whenever she wants to. She may be dying to tell you about something she is enjoying. Love you, Margo

Annika said...

Jemaya:
Tack för din långa kommentar! Det är sant som du säger att allt är uppdelat i skeden och man skiljs åt en liten bit sakta men säkert redan från början...
Sen blir det mer och mer...(Suck)
Nå, det kommer ju att bli järnkoll på barnen i NYC så jag kommer inte att oroa mig så mkt (tror jag).
Det var säkert väldigt nyttigt för dig att åka till H-fors ensam när du var i Karolinas ålder. Man växer ju enormt på sånt!
Jo, jag är redan inbjuden att sova över hos en kompis när Peter är borta. Uppskattat!!!
Kram!!!

Margo:
All will be good! karolina will love her long weekend in NYC, no doubt! Lots of fun for her!
Oh yes!!! She can call home whenever she wants to!!! I will try not to call her every hour.
Love you, too!