Tuesday, February 27, 2007

This Week: Huh???

The other day I went shopping, like so many times before. Yes, you guys know me: Annika has a hard time staying away from the stores!
But, actually, I haven’t been shopping all that much since Christmas. I promised myself to lose 5 kilo, or about ten pounds, before heading to the clothing stores again. Unfortunately that has not happened yet. Me losing 5 kilos, that is-so therefore my favorite clothing stores will have to wait…Sigh…
But, of course there are other things a person has to buy: food, presents for parties, gadgets for the home etc.
The other day I went to Target, my beloved store Target, to pick up a new microwave oven and a couple of lamps for our bedroom.
I stood in line, and said nothing more than a “hi” to the cashier…He looked up at me and his next question was:
- So, where you’re from?
- Sweden…
- Oh, all right…so, how come you’re not blonde?
How on earth do I answer to that? As always I gave my tired old spiel: oh, you know not every single person in Sweden is blonde. We come in all hair colors. Sorry to disappoint you…
- No, no…your eyes are so blue…that is so Swedish!
- Oh, all right…
Sometimes I get so tired of that, it gets so old. It is classic line that all of us Swedes that are not blonde have to hear, time and again. I know it is nothing major at all. But none the less, it is a little bit annoying.

Something that also happens every once in a while is a “Bad English Day”. It is sort of like having a bad hair day, like when you hair doesn’t want to co-operate with you, you all know what I mean. Same thing with the English language…Some days it just won’t come out right. You stand there sounding like an idiot trying to explain yourself; ”ahum, you know that thing you use when you turn the channels on the TV…You know!”
-Oh, you mean a remote control.
-Yes, thank YOU!!!
Moments like that are so embarrassing. And you feel like a moron. I guess it happens to all of us. My friends and I talk about the phenomenon every now and then. It has struck us all at some point.
Another thing that I think is truly hard is when a person is spelling something fast . I still, after all these years, have such a hard time sorting a,e and i fast in my head. I get them mixed up with letters in the Swedish alphabet (help!!!). When I worked as an assistant director for a Montessori school in Arlington for a year I took a lot of phone calls, and had to write information and names down on a daily basis. I hated when a person called and spelled his or her name and address in a fast pace. I was lost, many times. Awful.

One of my best friends in the entire world lived in the States for a couple of years. We met when we were au-pairs and became fast and close friends. M was au pair for a year, just like me. She went back to Sweden again and a couple of years later she came back to the states again with her Swedish boy friend. He had landed a high-tech job in North Carolina. That was so much fun for me to have M back in the US again. I had just given birth to Karolina so it was so fantastic to have one of my best friends nearby. M and B came up a lot for visits, and we visited them. M is one of the lucky people with a perfect ear for languages. You cannot hear her Swedish accent. It is non- existent! She sounds like an American when she opens her mouth. That just happened right away. M just picked up the American accent, just like that during her year as an au-pair in Connecticut!!!
Her boyfriend B had this charming Swedish accent (that he really worked, by the way!!!), and he and I were always saying that we envied M so much!! Now M (and B) is back in Sweden again. She moved back about ten years ago. But, her American English is as perfect as always. Not fair 
The rest of us can only dream…the rest of us whom are stuck with our “Very European Accents”.

29 comments:

Anonymous said...

Jag vet hur det känns - ungefär allt det där som du skriver om - mycket väl!

Anonymous said...

ja, alla mina kläder börjar bli försmå.. Vill inte heller shoppa för än jag "kommit tillbaka". Men jag tänker alltid att "imorgon" ska jag börja mitt nya nyttiga liv. Det funkar sådär.. =/ Kram Charlotte

Anonymous said...

javisst - jag har ofta problem med att stava.. nar jag skall forklara staving till nan och kommer till bokstaven I sager jag E (paa engelska)istallet. Annars glommer man ofta ord ocksa, eller sager svenska ord, direkt oversatt till engelska, som 'can I borrow your toilet' eller 'Toastbread' och det tycker folk ar jattekul! Men annars ar det inte manga folk som tror pa att jag inte kommer fran ett engelsksprakligt lad, sa sa satt har jag nog tur som inte pratar 'svenskengelska' dom klarar inte lista ut vartifran jag kommer dock - gissar pa allt fran usa, till Irland til Wales.. :p

Annika said...

Linn:
Ja, jag har också hört allt från Irland, England, Australien, Sydafrika, Holland, Tyskland och Frankrike (!?)
Men aldrig att ngn skulle tippa att jag kom från New York :-)))
Det där med direktöversättning är lätt hänt, och då blir de verkligen knäpp "Swenglish".
När ngn snabbt stavar upp ngt i raketfart blir jag alltid lite skakig---vänta nu, är det A eller I han snackar om? Jobbigt. Stavning på engelska tycker jag annars inte är så svårt. Spell check är en god vän här på datorn, if in doubt.

Charlotte:
Välkommen till min blogg!
Ja, det är lätt att skjuta upp allt trist till morgondagen. Bantning är just ngt man gärna skjuter upp.
Nu ska jag kolla in din blogg.

Anonymous said...

Hihi, jag känner igen det där.

"Uuuh... what do you call those, uh, paper... clip... thingies...?"

"You mean paper clips?"

Det är väl egentligen kul, men det känns inte riktigt så när det händer ändå!

Annika said...

Jenny:
Välkommen till min blogg!!!
Jodå, det där händer alltsom oftast, och det är IRRITERANDE till max. Känns som om man har riktigt hjärnsläpp. Dåliga-engelska-dagar kan jag vara utan...

Fia said...

De flesta som träffar mig tror att jag "from up North" och det är ..ehum...ingen direkt komplimang här nere i södern LOL (annat än att jag kanske har fixat det där med själva orden..)

MEN vi navänder språket lite mer avslappnat här, tror jag. Vi har tre ord som även "urbefolkningen" använder: dohickie, whatchamacallit och thingamajig..

Sydstatsengelska har annars inte mycket gemensamt med den Queens English som vi läste i skolan. När folk frågar hur länge jag pratat engelska så svarar jag alltid: English, som odd thirty years and Southern since 98.

Moster Mjölgumpa said...

Ibland har jag en "bad swedish day"!

mintid said...

Så är det med min gamla barndomsvän som bor i Philladelphia nu , jobbar för IKEA...
Hon var utbytesstudent i 2 an på gymnasiet. Kom tillbaka som en amerikan i språket. Total amerikansk dialekt o lite amerikaniserad tyckte man då. Hon var liksom klippt o skuren för det. Kollegor till henne i Sverige som var från USA trodde hon var amerikan fast med ganska svenskt namn... Nu bor dom där åter i USA i vuxen ålder. Tog tom. över hunden chaplin när dom flyttade för 4-5 årsedan men han har kommit till vovvehimlen nu.

Annika said...

Fia:
Just det, ibland kan vi nog låta som om vi kommer från nordstaterna. Åtminstone vad gäller uttalet av vissa ord, men tjaa...det är vissa ord det. Sydstatsengelska är ibland svår att förstå. För ngt år sedan var vi på bröllop i Atlanta. Jisses vad jag fick anstränga mig, speciellt när vi var ute i Cedartown, GA (varifrån min svärmor kommer). Där var det bra svårt att hänga med i snacket.
Gillar din "comeback line". Den borde jag kanske lägga mig till med sjäv, med viss variation.


Moster Mjölgumpa:
Ha, ha...Jodå, det händer här också :-))

Annika said...

Mintid:
Vissa människor har verkligen språköra! Precis som din kompis i Philly, och min kompis M. Verkligen få förunnat, tror jag.
Jag hade också en kompis i skolan, på högstadiet, som spenderade 8:an i Texas. Hon kom hem och bröt på amerikanska, och vi tycker hon var duktigt PINSAM och SÅÅÅ amerikaniserad. Nu är hon gymnasielärare i sve och eng i Uppsala.

Anonymous said...

Känner igen massor!
Det här med att förklara med enkla ord t.ex fjärrkontroll (som du nämnde), det tycker jag är så frustrerande. Som om man var en 5-åring med taskigt ordförråd... Uttalet ja, vissa människor verkar hur enkelt som helst kunna få till det och låta som en inföding. Jag är inte en sån.

Annika said...

Anne:
Ja, och det blir aldrig bättre. Nu har jag bott här i 14 år och det blir inte precis färre dåliga -engelska- dagar. Inte roligt alls...Och man känner sig verkligen som en liten femåring, så sant.
Som viss motvikt finns det dagar när allt bara flyter.

Keith said...

There really isn't a comeback for someone who displays ignorance like the cashier. The best thing is to not pay him any attention. But I can imagine the difficulty in speaking your non-native language and people treating you like some novelty because you have an accent. Not sure how one does not speak with an accent though I know to whom you refer and always thought she spoke excellent English. Amazing! Some people are just like that I guess...

Annika said...

Keith:
Yes, the few and the rare...Like M and my other friend A. It's OK to ask where I am from and all, but what irritates me is the STEREOTYPING!!! Cannot stand it!
But, oh well...that's just the way it is!

Anonymous said...

För mig känns det lite skönt att även ni som bor i i ett engelsktalande land också har problem ibland. Jag som bara pratar språket på när det behövs, vilket kan bli ofta ibland, har märkt ett annat fenomen. JAg tar dialekter från de jag pratar med. Känner mig som värsta proffset när jag pratar med någon som har språket som modersmål men det blir mindre charmigt när jag pratar med indier, ryssar eller tyskar :-). Men vi förstår varandra :-).

Maken är helskön han svarar ibland JA istället för YES men han säger JA med tysk brytning. Hur gulligt som helst :-)

Annika said...

Tina:
Absolut!!! Vi tappar orden, vi bryter...You name it!
Jag kan också ta efter dialekter när jag pratar med ngn...Ibland får jag riktigt skärpa mig. Det gäller främst med svenskar o svenska dialekter, men även med andra icke engelskspråkiga. Jag tycker tex att fransmän har en sådan COOL brytning, när jag pratar med en fransos kan jag ofta börja glida över till sättet han/hon talar på...
Jaha, så din man kör med "Jaa" då. Det funkar ju!!! Alldeles utmärkt! Upplevs säkert som jättecharmigt!

Anonymous said...

When I lived in England, I used to get asked ALL the time, "Are you an American?" As if they couldn't tell already!?! I think they just wanted to hear me talk more or something. I was just a kid and it was usually young adults who asked me this! At the time it didn't really seem rude, but I got really tired of saying YES! and smiling politely. What else can you do?

Annika said...

Sara:
That is pretty much all you can do...smile and be polite.
Oh yes, the cute accent thing is another thing that is a given. I get that too...

Anonymous said...

I used to be annoyed by that blonde thing too, but wasn't as polite as you, Annika. I would instead say "and how many pet kangaroos do you have in your back yard" or something equally sarcastic.

Anonymous said...

By the way, after I started dyeing my hair blonde I didn't have to put up with the question anymore, ha ha!

Anonymous said...

Jag bodde i staterna i 2,5 år, jag jobbade på ett konferenscenter där. Vid ett tillfälle kom en konferensdeltagare in och bad mig, med en väldigt stark brytning, om hjälp med att kopiera lite dokument. Jag tittade på honom och sa "Excuse me, but you don't happen to be from Sweden, are you?" han stirrade på mig och sa "yes..." och jag började prata svenska på en gång - såååå underbart att få prata hemspråket ibland! :-) Och fascinerande vilket band man känner på en gång, bara för att man kommer från samma land, med samma språk och samma tradtitioner... Dock var jag blond, så den frågan fick jag aldrig ;-)

Annika said...

Matilda:
I am laughing here!!! Good come- back!!! I am too polite, I understand.
I hear you in the dying your hair story...Maybe that would be the way to go!?

Jojjo:
Välkommen till min blogg, Jojjo!!!
sådan där stark svensk brytning då??? Eller hur? När man bara inte kan missta sig.
Jodå, ibland är banden starka. Ibland inte. Jag upphör aldrig över att förvånas över hur lite svenskar pratar med varandra i USA. Man är ute på stan, hör en svensk, pratar svenska själv. Det enda som händer är att man tittar lite på varandra...inget mer. MEN!!! Visst har det hänt att man verkligen "klickat" med en svensk man börjat tala med, bytt mail-adress etc. Sånt är kul. Och JA! Att prata sitt modersmål är alltid UNDERBART!!! Nu ska jag ta mig en titt på din blogg!!!

JaCal said...

Ugh "bad English days" har jag allt för ofta nu tycker jag. Och jag blir så FRUSTERAD! Fördelen här är att det är rätt stor smältdeg... ibland blir det mycket svammel... som när jag och min kineiske apotekare försökte prata om hypottttthhhhhththththhyrodism första gången tills vi nästan gav upp för vi bara sladdrade runt med alla th-ljud... ;-) Men visst är det skönt att prata svenska ibland... att bara få vila hjärnan (även om det smyger sig in en hel del engelska då också).

Annika said...

Jacal:
Just det, det blir extra komiskt om man snackar med ngn annan som oxå har en dålig engelska dag. Eller komiskt förresten, det blir frustrerande och jobbigt.
Kan se dig och din kinesiska apoterare stå och dividera :-)) Been there, done that...

Karin said...

When I lived in Germany people often made the "why are you not blonde"-comment. After a while when I got tired of this I started to reply "well I thought all Germans were fat and always walked around in Lederhosen".
Perhaps not very polite but they usually understood they had said something wrong...

I like your blog!

Annika said...

Karin:
Very welcome to my blog!!!
Glad you like it!
Well, that is a good come back, I am starting to think that I am way polite...Maybe I should "speak up" more?
Now I will check your blog out!

Anonymous said...

Jag kan ju inte heller vara skandinav då jag inte är blond! Men folk brukar gissa allt möjligt: jag är argentinska, brasilianska, fransyska, spanjorska ... känner mig väldigt internationell :-).

Annika said...

I:
Jomen visst är det så!!! Man kan lätt känna sig internationell...Så fjantigt dock allt det här stereotyperiet...