Friday, January 12, 2007

Arne

I min familj har vi sedan 1979 haft en person med som vi aldrig rikigt lärt känna. Arne.
Det började med att min moster gick på Skansens dansbana för att dansa gammaldans. Gammeldans var hennes stora intresse ett tag där på slutet av 70-talet. En kväll träffade hon Arne på dansbanan. Dem började umgås som kompisar, dansade ihop mycket och gärna!
Vi syskonbarn lärde också känna Arne. Vilket inte var lätt eftersom Arne var en mycket privat person, en som sällan och aldrig sa något, en som helst själv satt i ett hörn med sin pipa och sina funderingar.

Åren gick, och Arne fanns med. Alltid. Han var med när jag gifte mig 1993, sa inte så mycket då heller, dansade gjorde han dock både med min moster, mamma och mormor och kanske någon till. Dock inte med bruden.
Året efter gifte sig Sara med Hans. Arne var med, samma procedur som året innan...
I slutet av 80-talet byggde min moster sin sommarstuga på underbara Junkarsgrund, Börsskär i Närpes. Huset och omgivningarna är helt, helt fantastiska! Vi pratar öppet hav, björkar, vackra stenar...Kort sagt: ett sommarparadis. Moster var ju singel, och ett hus och en stor tomt kräver sin omskötsel. Arne följde med till Närpes, troget år efer år efter år...Han fanns där med sin pipa, sina funderingar, sin fågelskådning och sin sydväst. OCH sin arbetskraft, han hjälpte min moster med ALLT hon själv inte orkade, eller kunde, göra. Som vanligt gjorde han inte mycket väsen av sig. Dock, han tyckte om att spela kort, vilket vi gör ofta i min familj. Mest och helst spelas Chicago, en variant av poker, och då tyckte Arne om att vara med på sitt omständiga sätt.
Arne var också alltid med på alla middar och sammankomster, och ja, i min familj har vi många sådana under sommaren. I fjol var han med när vi grillade hamburgare på fjärde juli, han var med när vi firade födelsedagar och han var alltid med på Norrnäsdagen (hembygdsdag i Norrnäs by). I år var det ju extra speciellt eftersom min moster höll festtalet. Arne fick lyssna om och om igen när Moster övade på sitt tal. Och hon övade, och han lyssnade kväll efter kväll...
Arne älskade Junkarsgrund. Fast, det sa han aldrig. Arne sa inte mycket. Men det var nog där på Junkargrund, vid havet, spanandes ut över det blå som han trivdes allra bäst. Där kunde han i lugn och ro röka sin pipa, se ut över havet och titta på fåglarna. Han lyssnade troget på väderleks och sjöväderssrapporterna...VARJE dag, flera gånger om dagen.
Varje tisdag invaderas min mosters sommarstuga av oss alla från Obbelören, 2 KM bort. DÅ tittar vi alltid på "Allsång på Skansen"...Arne var med också, förstås, i bakgrunden. Men, han såg alltid till att det fanns kaffe och godis till alla. OCH framförallt såg han till att barnen, som blivit fler och fler med åren, hade det bra. Han tyckte om barn, Arne. Även fast han hade lite svårt att visa det.
När jag nu kom hem till Strockholm i December så pratade jag med moster i telefon samma dag som jag landade. Hon var då orolig eftersom hon inte kunnat få tag på Arne på några dagar. Det var olikt honom att inte höra av sig, och nu hade min moster ringt och ringt. På måndagen kontaktade moster hyresvärden i huset där han bodde i Sollentuna. Husvärden ville inte gå in i lägenheten men han tittade in genom brevlådan och såg då att DN låg därinne sedan några dagar tillbaka. Några dagar senare, efter tystnad, gick polisen in. Där låg Arne död i säng...Precis som min moster hade befarat. Död.
SÅ sorgligt och så ledsamt.
Nu vet vi att han dog av något så onödigt som lunginflammation! Det känns så hemskt att veta att han skulle ha kunnat undvika sin död om han bara gått till doktorn. Men, det var Arne i ett nötskal, livrädd för mediciner. Moster sa att han varit förkyld hela hösten...Tänk att dö i lunginflammation som 65 åring år 2006.
Arne...Nu ska han snart begravas i sin hemstad Växjö. Moster och mamma reser dit, såklart. Moster var i princip hans enda vän i världen.
Det kommer att kännas konstigt på Skären i sommar när inte Arne är där med sin pipa, sin kommentarer och sin speciella stil. Arne som vi känt sedan 1979, men som vi ändå aldrig kände...

Hej då, Arne! Ha det så bra i himmelen!

Här kommer de få bilder jag hade av Arne...


Arne och min mormor på vår veranda på Obbelören.


Moster och Arne


Karolina och Arne. I somras tjänade min dotter pengar på att öppna ett "mini-spa". Den som ville kunde få fotvård, handvård, massage eller öronhårsklippning utförd. Allt för en nätt summa som 50 cent, eller 1 euro. Här fick Arne öronhårsklippning, och jag vet att han betalade hela 5 euro till Karolina.


Bild från Junkargrund.


Arnes älskade utsikt från min mosters strand på Junkarsgrund.

12 comments:

LindaLotta said...

Så fint du skriver om Arne, fast du känner det som om du aldrig kände honom.
Men han har varit med er i så många år så han var ju en del av er.
Jag är helt övertygad om att han levde det liv han ville, det var helt okej att det var alla runt omkring som stod för allt prat och tjo och tjim.
Väldigt tråkigt att han skulle behöva sluta sitt liv med en lunginflammation, men någonstans så var det hans beslut, trots allt.
Stor kram.

Anonymous said...

Vilken fin människa Arne verkar ha varit, på sitt stillsamma sätt. Vad fint du skriver om honom, verkligen.
/Anne

Anne-Marie said...

Visst är det väl konstigt att man kan känna en person under så lång tid och egentligen inte känna honom.
Verkligen fint skrivet.

Anette said...

Arne kände sej nog älskad på sitt lilla egna vis.Det verkar som han fick det han ville i livet och det är ju trots allt inte alla förunnat.Synd bara att han inte hade ngn hos sej sin allra sista stund i livet....Tragiskt, men som sagt ändå självvalt på ngt underligt sätt.

Malde said...

Mycket vackert skrivet och mycket vackra bilder. Jag fick en liten tår i ögat.

Har du recept på semlebullar? Jag fixa det till dig om du inte har, så är det bara att sätta igång att baka och gotta dig ;)

Annika said...

Lindalotta:
Jo, döden var nog självvald, till viss del.
Han levde det liv han ville.
Tack, Lindalotta!

Anne:
Stillsam var han, och stillsamt dog han...
Tack!


Anne-Marie:
Ja, det är märkligt. Jag kan verkligen säga att jag inte kände honom, fast han funnits med oss så länge.

Anette:
Ja, vi får hoppas det.
Igen, han dog nog som han ville, trots allt.

Malde:
TACK!
Du får gärna skicka receptet till mig. Jag tror du har min mail-adress.

Ulrika said...

Annika, detta var första gången jag gråtit när jag läst en blogg. Underbar text och vilken hyllning till Arne. Nu känns det som om vi alla kände honom. Kram, Ulrika

Matildas fikarum said...

Men usch, Annika, här sitter jag och lipar som en groda. Åh, vad fint skrivet! Men varför i all världen gick han inte till läkaren! Nu fick han ett fint avskedstal i alla fall. *snyft*

Monika said...

Väldigt fint skrivet om Arne! Visste inte att han var med er på bröllop o.d. Ett sorgligt sätt att dö på är det verkligen. Men som sagt, kanske självvalt på något vis och lite grand "i samklang" med hur han levt sitt liv.

Annika said...

Ulrika:
Aaaww...Jag menade inte att skriva en tear-jerker. Det bara föll sig så. Kändes rätt.TACK för dina ord!
Kram!!!

Matilda:
Ja, varför gick han inte till läkaren...??? Livrädd för mediciner var han, mannen. Men det är för sorgligt att behöva dö av ngt så 1800 tals aktigt som lunginflammation i våra tider...
TACK för dina vackra ord.

Monika:
Ja, du har ju träffat Arne den där somamren du hälsade på oss på skären.
Visst var det väl ett självvalt sätt att dö på. Han dog som han levat...
KRAM!!!

Tina said...

Väldigt fint skrivet! Trots att han inte sa så mycket trivdes han nog med att ha er runt omkring sig.
Kram!

Annika said...

Tina:
Jag hoppas, och tror, att han trivdes. Trots allt...
KRAM!!