Thursday, October 12, 2006

Det Okända


Vilka av er tror på det okända? Vilka av er tror på en dimension som vi inte vet något om? Vem tror på The Twilight Zone? Förmodligen tror inte alltför många av er på det sistnämnda. Inte jag heller, men jag tror på Det Okända, och jag tror på Spöken. Om Spöken skrev jag lite, lite om i min blogg om rädslor. För en vuxen människa är det närapå pinsamt att erkänna att man tror på spöken. Man möts antingen av fnysningar eller blickar som antyder att man är helt knäpp i huvudet. Fast, jag tror så här, att börjar man skrapa lite, och undra lite, så kryper det nog fram hos många att dem faktiskt TROR. Som sagt, jag TROR. Mejlade med min kära svägerska i Sverige idag om just övernaturliga ting, och även "tecken" från någon älskad som är död. LG, min svägerska, berättade att hon starkt känt av sin mammas närvaro precis efter att hon dött. Efter några veckor kände hon hur mamman mer och mer "lämnade" henne och en dag i bilen kände hon att mamman var borta. Hon sa också att det kändes som om mamman varit med henne efter döden bara för att kolla att LG skulle orka. När mamman sen såg att LG orkade lämnade hon henne. Faktum är att jag själv också har ett par saker att berätta som jag absolut inte kan förklara. Vid bägge tillfällena var jag i Finland. Det första utspelade sig i min mormors stuga på Stenö i Norrnäs, Finland. Vi var där på vintern och hälsade på, i januari. Det var jag, mamma, pappa och Karolina. Det var natt, runt 3. Jag kunde inte sova. Jag och pappa låg och sov i "framstugon" och mamma, mormor och Karolina låg i "kammarin". Pappa sov, men jag var vaken. Plötsligt ser jag ett ljussken spegla sig över ena byrån. Det såg ut som när sol speglar sig i vatten, mycket märkligt. Ljuset kom från västra fönstret. Det höll på en ganska lång stund..gulaktigt, milt. Blev jag rädd? Njeaa...sådär, inte blev jag precis lugnad, men inte heller skräckslagen. Jag berättade inget om det förrän vi var tillbaks i Stockholm igen. Naturligtvis tittade jag efter spår i snön utanför västra fönstret nästa morgon. Såg inga alls...
Min andra upplevelse var sommaren 99 på Skären. Tidig Augustimorgon och hela huset fullt av folk...Klockan fem vaknade jag i "jungfrukammaren" av hårda, jättehårda knackningar som underligt nog verkade komma underifrån. Hela sängen vibrerade. Tre hårda knackningar med några sekunders mellanrum, sedan tre hårda knackningar igen. Två hårda knackningar följde på det, och dem upprepades två gånger. Blev jag rädd? Nej, inte särskilt. Det var en solig morgon och ljust i rummet, men jag blev irriterad och förundrad. Sedan dess har jag inte hört några knackningar, men det har SIS. Förra sommaren hörde hon samma hårda knackningar och kände samma vibrationer, lika rytmiska och taktfasta och HÅRDA som den gången jag hörde dem. Ingen annan i huset hörde något, varken sommaren 99 eller sommaren 05. När vår stuga var ny hörde våra föräldrar knackningar också, men dem har inget hört sedan dess. Dock, jag tror att det är som min mamma säger, att om det är "någon" så är det bara någon i familjen. Som min gammelmorfar eller morfar som endast vill skicka en hälsning. Dem vill oss iallafall inget ont, det vet vi ju. Dessutom har "skärispöket" den goda smaken att ALLTID höra av sig på morgonen efter gryningen. Ty, allt skulle ju kännas sju resor värre om det var mitt i natten och mörkt.
Vid västra fönstret i Framstugon hade en familjemedlem också en övernaturlig upplevelse sommaren 04. Han stod och målade runt fönstren en sommareftermiddag då hörde han steg i gräset bakom honom, han kände hur någon stod och tittade på honom. Personen trodde det var jag eller min syster som kommit tillbaks från Näsby, men då han vände sig om fanns ingen där. Han sa sedan att det hade känts otäckt.
Jag är rädd för sånt här, och VILL inte uppleva det igen, varken knackningar eller ljussken eller närvaron av något eller någon som inte finns. Men jag vet också att OM jag får uppleva det igen så blir jag inte skräckslagen.
Vad tror ni? Tror ni att allt kan förklaras? Eller tror ni att det finns något mer, något större som vi faktiskt INTE kan förklara?

Bild från Sofi.se

6 comments:

Panter said...

Jag tänker att : Hur kan vi så säkert veta att vi är de enda? och att det borde finnas någon mer mening med att vi är här. Så något annat TROR jag nog på.

Annika said...

Panter: Nej, det är sant, hur kan vi vara så säkra på att vi är de enda? Vore ju nästan konstigt OM vi var ensamma. Tack för din kommentar.

Sara said...

Och det som var så skönt var att det inte bara var jag som hörde (och kände, hela sängbotten vibrerade!!) knackningarna utan Håkan vaknade av samma sak och vi bara tittade på varann, jag skulle kunna upprepa precis hur de lät. Och det där andra, när HL hörde och kände hur någon gick runt hörnet, det var otäckt, du och jag sa ju att det var en förnimmelse, nån som ville trösta honom... Fast vår kära mor tycker väl mest att vi är fåniga;-)

Annika said...

Sara: Jag så glad att Håkan vaknade också...Ingen vaknade när jag hörde knackningarna den där morgonen. Både Peter och Karolina sov ju i jungrukammaren med med mig, men i översängen. Pappa låg vägg o vägg som du vet, men han hade inget hört. Det som hände HL på Stenö var underligt, och precis vid samma fönster därifrån jag sett skenet. Jo, mamma, mormor och moster kan nog skratta länge åt det här, ha, ha!!! Dem tror ju INTE på sånt här. Tänk mormor som bodde på Stenö ensam i så många år. Inte var hon rädd inte, varken för SPÖKEN eller onda människor...Hon säger ju att det är den plats i världen där hon är som allra säkrast...

LindaLotta said...

Jag säger som Panter, vi kan inte vara ensamma. Hur i hela friden skulle det gå ihop?
Hur kan det då finnas så många filmer om övernaturliga väsen?
Nu menar inte jag tramsiga skräckisar, utan den som är skrämmande på ett annat sätt.
Jag har aldrig råkat ut för något, som jag kan komma ihåg.
Jag vet inte hur jag hade reagerat. Kanske blivit rädd, eller kanske bara lugn.
Det beror nog mycket på ens egen sinnesstämning, tid på dygnet etc.
Men att vi skulle vara ensamma, det har jag svårt för att tro.

Annika said...

lindalotta: Nej,jag tror nog inte heller att vi är ensamma. Det vore märkligt att det bara skulle vara vi. Håller med om det du säger om övernaturliga filmer..."Ghost" är väl ett bra exempel och "sjätte sinnet" mfl. Tänker också på allt man har läst om, alla människor som upplevt något övernaturligt. Skulle alla ljuga??? Tror inte det.
Visst, jag tror också att mkt ligger i ens sinnestämning och som du säger, tiden på dygnet. Tack för att du tyckte till om det här!