Monday, September 11, 2006

11 September

En dag som denna är det omöjligt att inte tänka på det ofattbara som hände för fem år sedan. Jag tror alla vet, exakt, vad dem gjorde den dagen, vid den tidpunkten, när dem fick beskeden om terrorattackerna i NYC och vid Pentagon. Karolina hade precis börjat i Kindergarten. Som vanligt hade jag lämnat av henne på skolan och var själv på väg till gymmet. På bilradion pratades det om att ett plan hade kört in i ett av tvillingtornen i NYC. Man trodde det var en Cessna eller något annat litet plan. Iallafall lät det konstigt. Vädret var ju SÅ vackert, hur kunde då något litet plan av misstag köra in i WTC? Nej, det lät för konstigt, både för mig och radiopratarna. Så, på väg mot gymmet var jag alltså, och då ringer Peter på mobilen och undrar om jag har hört vad som har hänt? Njeaee, kanske, det om Cessnan? Vi visste inte vad vi skulle tro. Kom till gymmet, ställde mig på trappmaskinen och skulle börja min work-out. Tittade upp på alla TV apparaterna och fick då se hur det andra planet med full kraft kör in i det andra tvillingtornet. Definitivt ingen Cessna. Detta var en stor jumbojet. Vid det här laget har gymmet slutat att fungera som gym. Alla stod och tittade på TV-skärmarna med panik i blicken. I princip alla tog sitt pick och pack och gick ut till bilarna. Jag med, naturligtvis. Ringde Peter, och han hade både hört och sett det som hänt på en TV på jobbet. Han var på väg hem nu, sa han. På bilradion var det kaos, men man berättade om två plan, ett United och ett American Airlines, som nu också var på väg mot Washington i samma ärende som planen i NYC hade haft...Tittade mig omkring på mina medtrafikanter i bilarna bredvid, en kvinna satt och grät, en annan satt och skrek in en mobiltelefon. Försökte ringa till Peter igen, men då låg mobilnätet nere. Överbelastat. Kom hem och satte på TV:n och fick se skräckbilderna från NYC om och om igen. I kroppen kändes det som både tomhet, och panik. En liten stund senare ringde min svägerska på vanliga telefonen. Visste jag att dem inte fått tag på min svärfar? Han befann sig i Pentagon, och detta var precis efter att det tredje planet körts in där. INGEN visste var han befann sig, bara att han varit i Pentagon när planet störtade där. En stund senare började familj och vänner ringa från Sverige. De som lyckades komma fram, vill säga. Telefonförbindelserna till USA var starkt belastade den dagen.
Peter kom hem från jobbet, och vi skyndade oss till skolan för att hämta hem Karolina. Helt förståeligt var skolan full av rädda och ledsna föräldar som hämtade hem sina barn. Vi for sen till Peters föräldrar. Där hade glädjebudet kommit att Pete hade hört av sig, han levde och var oskadd. Han hade befunnit sig i motsatt sida Pentagon och känt när planet störtade in. Dem hade trott att det var en liten jordbävning tills dem fick beskedet. Petes mobil hade inte fungerat, han ringde från en teleonkiosk i Alexandria och visste inte hur han skulle ta sig ut till Fairfax. Pete kom hem flera timmar senare, blek och trött.
Vi for tillbaks till Reston framåt kvällen, allt var tyst, inte ett plan hördes, ingenting. Rykten snurrade, hade man hört att The State department var bombat? visste man att dem bombat National Aviation? Rykten, rykten. Det var bara att sätta sig och titta på TV. Varenda kanal sände om samma sak. Allt var totalt overkligt. På kvällen, efter mörkrets inbrott, gick strömmen i hela grannskapet. Då trodde jag verkligen att det var kört, att det var jordens undergång. Men, ja, strömmen kom tillbaka. Dagarna och veckorna efter 11 september 2001 var som ett enda långt vacuum. När man väl började få lite fotfäste igen kom hotet om Anthrax och allt vad det innebar. Panik igen, folk på postkontor som varit i kontakt med Anthrax dog, man varnades för brev med okänd adressat, för vitt pulver. Jag, och flera andra grannar, hade på latexhandskar när vi hämtade in posten från postlådan.
Världen har nog inte blivit sig lik sedan 11 september. Det var som om den "ständiga" säkerheten försvann då. Numera är man , mer eller mindre på sin vakt. Alla vet att det med allra största säkerhet kommer att ske en terrorattack av den stora skalan igen i USA. Frågan är bara när? Och var? Orkar man gå omkring och tänka på det? Nej, det gör man inte.
Idag har det då gått fem år sedan den där kristallklara sommardagen kom med perfekt väder, den dagen då det ofattbara hände. Idag, fem år senare, tog jag min iPod och gick min vanliga runda upp till Starbucks. Det regnade, duggade, lite, lite kallt i luften. Och, när jag skutsade Karolina till skolan imorse hölls en tyst minut, på radion, för planen som störtade in i WTC, vid 10 tiden skulle det hållas en tyst minut över planet som störtade i Pennsylvania och det som kördes in i Pentagon.
Hela dagen idag, och ikväll, sänds olika minnesprogram över 9/11. Tidningarna är fulla av olika reportage, vissa artiklar läser jag med största intresse, andra orkar jag inte med.
Det här blev ett långt inlägg, so be it.

4 comments:

Monika said...

Ja, nog har denna dag lämnat spår i ens medvetande. Själv gjorde jag sångövningar (!) när mamma ringde och skrek i luren...och jag minns att jag kom fram till dig och det första du sa var "Peters pappa är i Pentagon". Precis som du skriver så trodde man först att jordens undergång var här och sen blev den bestående känslan att den (falska?!?) trygghet man alltid känt drogs undan helt. Här i Europa har det ju märkts ett antal gånger efteråt att det ÄR så. Det är liksom ett nytt inslag i verkligheten, man vet att det kommer hända igen - men man vet inte var och när. Och som du säger, man kan ju inte gå och tänka på DET jämt. Men man blir otroligt påmind en dag som igår...Här i Sverige blir vi ju påminda om Anna Lindh också, fortfarande otroligt sorgligt tycker jag. Undrar hur dagens valrörelse sett ut om hon funnits kvar bland oss? I vilket fall kan man väl konstatera att världen knappast blivit en säkrare plats de senaste 5 åren...

Annika said...

Monika: Det kan vi absolut konstatera. Världen är inte alls säker längre. Det är osäkert överallt, i hela världen. Det var som en kran av oro öppnades för fem år sen, en kran som det inte går att stänga av nu.
Anna Lindh, ja, tre år sen nu. Otroligt sorgligt . Hemskt. jag minns hur chockad jag var över det också här i US. Overkligt, läste tidningarna på nätet hela dagen, gick upp mitt i natten och kollade datorn och såg då att hon dött.

Anonymous said...

Vidrig dag. Man glömmer den aldrig vare sej terrorn eller A.Lindh.//JOS

Annika said...

JOS: Vidrig dag, ja.